Annons:
Etiketteregna-erfarenheterartikel
Läst 6879 ggr
Tride
2011-02-11 15:01

Äventyr på Teneriffa 2a kap

Fortsättning på tidigare inlägg.

2

Tenerife. Jag hade aldrig tidigare varit där. Själva ön blev som en explosion av glädje i mina sinnen. Ljuset, havet med dess vågors rytm mot stranden, Teide med sin snöklädda topp, blommorna och grönskan. Mina sinnen var fria. Inte bara befriade från snön och kylan i Sverige, utan fria på ett djupare plan, oberoende, i balans. Solen lyste. Havets vågor bröts till skum mot piren utanför hotellet. Jag var en fri fågel utan längtan. Jag flög.

Dagen innan jag kommit till Tenerife hade Carin gjort en utflykt tillsammans med några goda vänner. De hade besökt en finca i närheten av en bergsby. En sån där finca som finns lite varstans i Spanien nuförtiden. Dvs en gammal lantgård som gjorts om till privatbostad och turistattraktion. Den här fincan var omgjord av ett holländskt par, och var helt enkelt ett fantastiskt hantverk, som de utfört tillsammans. Carin ansåg, att den kunde vara perfekt för en kurs i meditation. Hon menade, att jag kunde hålla i den kursen.

Nåväl, vid besöket hade hon glömt både plånbok och kamera. Dessutom kunde hon omöjligt komma ihåg vad som hade hänt.

-Vi drack ju en del, och eftersom jag har diabetes tål jag inte så mycket. Jag vaknade i min säng nästa morgon, men jag vet inte hur jag kom dit.

Nu bad hon mig att vakta på henne.

-Du kan väl se till att jag inte dricker för mycket!

Jag tyckte att det kunde jag väl göra. Om vi tog ett glas i all trevnad om kvällen, kunde jag ju se till att det inte gick över styr.

I Puerto bodde en hel del svenskar, som en liten koloni. Några drev verksamheter, restauranger, barer och butiker. Andra bodde här halvårsvis efter pensionen. De tillbragte vintern här, men lämnade ön för våren i Sverige. Carin gjorde inte så. Hon bodde här permanent, året runt.

Vi har båda levt ett tag. Mycket har vi lämnat bakom oss, men inte allt. Carin har vuxna barnbarn, medan mina barnbarn ännu inte börjat skolan.

-Min första stora kärlek var en indisk man, berättar Carin för mig. Jag var femton år, och hade aldrig sett en så vacker människa. Vi möttes på en fest.

-Vad hände?

-Jag såg honom bara den gången.

När hon var arton, hade hon sett till att bli med barn med en man från Colombia, tio år äldre än hon. Hon gav mig till och med adressen på en gata med ett blommande namn.

-Visst var det romantiskt, tyckte Carin. Han var katolik, och jag visste, att om jag blev med barn, skulle han gifta sig med mig. Det var precis vad jag ville!

Hon blev med barn, och hennes pappa, den älskade skådisen och trollkarlen, ställde till med bröllop. Vid bröllopsmiddagen plockade brudgummen fram sin plånbok, och ur den tog han ett foto av en ung kvinna. Han rev sönder det.

-Eftersom jag är gift nu behöver jag inte längre det här, sa han, varpå Carin reste

sig och rusade från bordet.

Carin var adopterad, berättade hon nu för mig till min stora överraskning.

-Jag var krigsbarn från Finland och kom till Sverige när jag var fyra år. Min finska mamma satte mig på tåget tillsammans med min bror, som var två år då. Hon gav mig fyra sockerbitar och sa att jag skulle vara snäll och se efter min bror.

Carin berättade hur de kommit till en norrländsk stad, där alla barnen blivit uppställda i ett rum någonstans, för att väljas av blivande fosterföräldrar.

-Min lillebror blev genast vald. Inte jag, för jag var för gammal. Ingen ville ta hand om en fyra-årig flicka. Ändå hade våra föräldrar blivit lovade att syskon skulle få vara tillsammans. Till slut reagerade min blivande fosterfar. Han var bror till den som valt min bror, och bara följt med som sällskap.

-Jag tar hand om den lilla flickan.

Jag såg det. Den stackars fyra-åriga tösen på tåget i början av 40-talet. Given ett ansvar för sin lille-bror samt fyra sockerbitar. Sedan bortvald i ett främmande rum i en främmande stad. Trots allt upptagen i gemenskapen av någon, som förbarmade sig.

Det var den vuxna Carin, den snart 60-åriga kvinnan som förmedlade den bilden av sig själv till mig i en bekväm men belamrad lägenhet i Puerto de la Cruz på Tenerife. Den Carin jag nu såg var lång, hade kort, blont hår, klädde sig gärna i färggranna tunikor som hon köpt på Puertos strandpromenad och målade tånaglarna blodröda.

Från sin laptop visade hon mig bilder ur sitt liv. Förutom det syd-amerikanska äventyret med den katolske mannen, hade hon varit gift två gånger. Man nr två var från Indien, nr tre från Tunisien, om jag inte minns fel, men det kanske jag gör.

-Jag älskade min colombianska svärmor. Hon var medial och kunde hela djur, i synnerhet kor. Folk ringde henne från alla möjliga platser och berättade om sina sjuka djur. Hon frågade efter djurets namn, koncentrerade sig, och efter ett tag kunde de ringa och meddela att nu hade kon börjat mjölka igen.

Veckan i Puerto gick snabbt. Efter fem dagar hade jag bestämt mig: jag ville komma tillbaka, gärna mot slutet av sommaren. Då kunde jag, rentav, bo hos Carin.

Jag kom på att jag kunde möta hennes tvångspratande med att prata själv, även om det inte precis ligger för mig. Jo, jag älskar samtal, men också lyssnande och tystnad. Därför kunde jag njuta av att promenera ensam i Puerto, lyssna på havet, se bort mot horisonten, iaktta turisterna, kolla i butikerna, beställa en cortado.

Jag är en sån där som en tvångspratare lätt kan köra över. Nån pratar på och jag lyckas inte avbryta. Under mina dagar på Tenerife kom jag däremot på hur jag skulle få Carin intresserad av att lyssna på någon annan än sig själv. Det var när Carin berättade om sitt indiska äktenskap. Hon hade ju varit gift med en indier.

-Vi gifte oss i Värmdö kyrka, och jag hade lila sari med guldbård.

Hon visade mig bröllopsfotot.

-Jag har alltid varit intresserad av Indien. Jag vet att jag har levt där i ett tidigare liv.

Då! Tog jag tag i mig själv och började berätta om mina upplevelser i det landet. Resultat: Carin satt tyst flera minuter i taget. Hon föreföll verkligen intresserad av mina upplevelser bland tibetanska flyktingar i bergen och bland politikerna i New Delhi. Förstås, jag kunde ju krydda med såväl Dalai Lama som Indira Gandhi, som jag haft att göra med vid olika tillfällen. Carin är den sortens människa. Känt folk är fint folk. Namndroppande imponerar.

-De är nog avundsjuka på mig, förklarade hon beträffande hur en del människor reagerade på hennes redogörelser. Eller också tror de inte på mig. De tror att jag hittar på. Vi har inte så mycket gemensamt och de delar inte mina intressen.

Nej. Carin hade levt ett liv som många skandinaver kunde avundas henne. Därvidlag hade hon säkert rätt. Hon hade gift sig ung med en man från ett varmt och soligt land, hon hade flyttat in med hans familj där, fått det bra ekonomiskt och kunnat leva, förhållandevis, bekymmerslöst. Hon hade lärt sig spanska. Såväl genom ambitiösa studier och genom att leva i spansktalande länder hade hon blivit flytande tvåspråkig.

Min första dag i Puerto introducerade hon mig för ett gäng skandinaver. Vi promenerade genom ”Hålets gata” till deras stamkrog, som låg nära busstorget. Kvällen förut hade de tagit hand om hennes kamera och plånbok, sedan de återkommit från fincan. Det var de som hjälpt henne sedan hon hällt i sig alldeles för mycket alkohol. Ärligt talat, jag gav ju inte heller mycket för dem när jag såg dem. Trista svenskar på en kvarterskrog i Puerto. Ändå blev jag förvånad över deras totala brist på hjärtlighet. De hälsade visserligen på Carin, men de kramade ju knappast om henne. Liksom att de inte vill kännas vid den bekantskapen. Hon fick i alla fall tillbaka sin plånbok och sin kamera.

Varför hade de hennes plånbok, varför hade de hennes kamera? Gång på gång förklarade hon för mig att hon inte mindes ett dugg av hur utfärden hade slutat, att hon druckit en del och att hon inte tålde så mycket, eftersom hon hade diabetes. Snart fick hon det att låta som att de vetat om denna hennes svaghet och mer eller mindre hällt i hennes spriten för att hon skulle bli full. Men hon saknade ingenting i plånboken, och kameran hade kvar sina bilder. Ja, det var ju gåtfullt, kunde jag också tycka. Men än sen? Föralldel, det var ju inte min kamera, inte min plånbok. Men inte heller min minnesförlust.

Efter fem dagar i Puerto hade jag alltså bestämt mig för att jag ville komma tillbaka och att jag kunde tänka mig att bo hos Carin. En vecka.

-Två veckor, sa Carin. Annars får du inte komma!

Jag reser hem, jag kommer tillbaka. Det är i början av augusti, och jag hämtas vid flygplatsen av Johann i röda mössan. Johann talar tyska, bor på Tenerife och är vidtalad av Carin att köra mig till Puerto för en rimlig penning.

Under den dryga timme resan tar får jag veta, att han rest jorden runt ett antal gånger, bla till sjöss, och att han nu bor på Tenerife med sin spanska fru.

Vi anländer Avenida Venezuela i Puerto strax före midnatt. Bilen svänger in framför porten till huset där Carin bor. Jag ser henne omedelbart. Hon sitter nämligen vid ett bord på trottoaren vid baren mittemot. På huvudet bär hon den nepalesiska mössan, och det ljusa korta håret står som en gloria under den.

När hon får syn på mig gör hon ett uppriktigt försök att resa sig. Det går knappast. Hon faller över mig i en omfamning och är ”shå glad att she dej!!

På vingliga steg lyckas hon ta sig in till bardisken, där hon beställer och betalar drinkar till oss alla tre. Johann med röda mössan tar en cortado, småskratttar generad och gör sedan upp med mig var han skall hämta mig när jag skall hem

Så småningom skall Carin och jag över gatan och in genom porten. Hon plockar upp sina nycklar.

Det är en varm och vacker kväll. Jag står där med min resväska och känner att jag nu, efter framkomsten, kan ha ett oändligt tålamod. Jag är inte särskilt trött. Därför gör det ingenting att Carin inte kan hitta nyckelhålet. Hon kämpar ärligt, men det vill liksom inte.

-F´låt, säger hon ibland mellan varven, och varv är det. Nyckeln i hennes hand går runt runt runt nyckelhålet varv efter varv utan att träffa rätt. Den gör vida svängar.

-F´låt, säger hon igen, och förklarar att hon visst druckit lite för mycket. Jo, jag kan ju förstå det, och jag förklarar å min sida att det skiter jag fullkomligt i. Uppriktigt.

Nåja. Såsmåningom sitter jag på sängen i rummet där jag skall bo. Hon sitter bredvid mig och lutar sitt trötta huvud mot min axel en stund, innan hon försvinner in till sitt sovrum. Hon stänger inte dörren efter sig, och när jag tittar till henne ser jag att hon ligger på sängen fullt påklädd med mössan på huvudet och väskan i handen på magen.

Nu hade hon mig fast. Jag satt i hennes svänggunga. Eller, kanske jag skall säga, hennes ryckiga karusell.

De tre första dagarna gjorde denna karusell en hel del överraskande svängar. Den allra första svängen handlade om att hon bestämt sig för att flytta från Puerto till en liten stad bland bergen. Detta överraskade mig, i synnerhet som hon tidigare meddelat att hon visserligen planerade en flytt, men inte längre än 30 m bort från där hon bodde nu. Karusellen körde fast.

Bakfyllan satt antagligen i de tre första dagarna jag var där. Trevlig var hon i alla fall inte. Vad säger gästfriheten, med dess oskrivna lagar? Bör värd/värdinna befinna sig starkt på lyset då långväga gäst anländer från utlandet? Bör värd/värdinna planera kommande snar flytt så länge långväga gäst ännu befinner sig i huset?

Jag hade eget rum, tillgång till vardagsrum, toalett med dusch, kök och balkong. Sängen var bred och, vid min ankomst, försedd med rena lakan. Jag förmodar att det var hon som bäddat den. Under de veckor jag stannade hos henne byttes aldrig lakanen. Nåja, tänkte jag, när jag kommer hem kan jag ha hur mycket rena lakan jag vill.

Min uppfattning om Carin gick ut på anpassning eller gilla läget, som det heter. Var karusellen i gång, så var den i gång. Stod den stilla, så gjorde den det. Men jag var ju också en fri människa, en fri individ med egna nycklar, överlämnade av Carin, så jag kunde ju komma och gå som jag ville.

Vem var hon? Tilldragande och frånstötande på samma gång. Det kunde finnas en värme i hennes tilltal, i hennes personlighet. Men det där andra, vad var det?

Jag hade alltså eget rum. Men hur eget var det i själva verket? Sängen, visserligen bred, var rummets enda fria yta. Eller den enda yta i rummet som var helt och hållet tillgänglig för mig och mina ting. Resten var belamrat. Överallt fanns Carins saker, mest kläder. Jag öppnade garderoben för att se om det fanns plats för mina persedlar, men stängde den snabbt igen. Den var redan fullsmockad. Runt sängen stod korgar och lådor av olika slag, alla fyllda med något. Böcker, kläder, skor och väskor.

Nåja. Jag arrangearde mina tillhörigheter så gott det nu gick, och planerade att tillbringa mesta tiden någon annan stans än på rummet. Puerto är ju en fin liten stad, vädret stabilt och Atlanten närmsta granne.

Vid min första utbrytning hängde Carin på, något jag knappast välkomnade. Hennes lägenhet på Avenida Venezuela låg bara två minuter från Atlanten och Puerstos livliga strandpromenad. Överallt fanns barer, resturanger, caféer och butiker med färggranna kläder, glittrande sandaletter, väskor, parfymer, badhandukar med palmer och delfiner; turisternas shoppingparadis. Alltid fanns det något att titta på, ett café att slinka in på, en cortado eller en konjak att beställa av tjänstvilliga kypare. Detta är nu inget liv, i grunden, men det kan ge avkoppling.

Den här dagen hade jag bestämt mig för en foto-runda.Men vad hände? Jo, Carin skyndade att göra sig i ordning. Det blev puder på näsan, lockar i håret och hatt från Colombia ovanpå desamma.

När Carin pratar, då pratar hon. Det mesta av hennes prat rörde sig nu kring den förestående flytten och dess orsaker. Kontraktet på hennes nuvarande bostad gick ut, och hon hade inte fått någon förfrågan att förnya det. Inte heller trivdes hon med sitt värdfolk, som hon ansåg misskötte fastigheten. Hon hyrde lägenheten med inredning, alltså med möbler, spis, kyl och allt sådant. Om något gick sönder låg ansvaret på henne, och hon måste betala. Om detta fick jag höra gång efter annan. Det stod henne upp i halsen, sa hon. Dessutom hade flytten och planeringen oändliga turer. Varje förändring i dessa turer informerade hon om utan att sänka rösten en enda gång. Det kunde handla om kostnader, packlådor, transport, flytt av dator, telefonabonnemang och allt möjligt.

Under vår utflykt denna dag kom jag därför att be en bön. Helt enkelt: ”hjälp”. Jag bad till mina inre vägvisare om hjälp att klara av denna promenad. Någon måste ha hört min bön och förstått mig, för stämningen förändrades. Vi gick från Puertos hamn tillbaka mot strandpromenaden nedanför Avenida Venezuela, och hade riktigt trevligt tillsammans. Jag plockade fram min kamera och bad henne fotografera mig på olika utvalda platser. Vi bad förbipasserande om hjälp att ta bilder på oss tillsammans. Hon berättade om byggnader och platser, så att jag blev intresserad av den historiska bakgrunden och hur de fungerat genom olika epoker. Hela tiden gick vi längs havet. Jag tror att Carin faktiskt hade ett äkta intresse för kanarisk tradition och kultur, inte minst för musiken. Hon kunde berätta om skördefester och karnevaler, och beklaga att den skandinaviska kolonin knappast intresserade sig för den inhemska kulturen.

Vid mitt föregående besök i Puerto hade Carin visat mig en del berömda och intressanta historiska byggnader. Det var tullhuset, kommunalhuset, huset med balkongerna, vackra torg, kyrkor och en del annat. Överallt blommade det dessutom. Här och var fanns det statyer, som också kunde vara av intresse, tex.”Fiskmånglerskan” vid hamnen, där turisterna gillade att bli porträtterade, gärna arm i arm med den utrycksfulla månglerskan i gjutjärn.

Detta skulle bli en trivsam promenad genom myllrande folkliv i frihetens blev intresserad av den historiska bakgrunden och hur de fungerat genom olika epoker. Hela tiden gick vi längs havet. Jag tror att Carin faktiskt hade ett äkta intresse för kanarisk tradition och kultur, inte minst för musiken. Hon kunde berätta om skördefester och karnevaler, och beklaga att den skandinaviska kolonin knappast intresserade sig för den inhemska kulturen.

-Vi har inga gemensamma intressen.

Hon har en värme, en hetta, som springer över på mig. Hon är rolig, hon kan ge stimulans, hon klär sig snyggt, gillar färger, och hon är skämtsam och skrattar öppet och hjärtligt.

Trots allt: hon är en människa på två ben. Kvinna. Hon har haft en kvinnas liv och öde, inte tu tal om det. Hon är snygg. Hon har haft en snygg kvinnas liv och öde. Hon älskade sin pappa, skådisen, pajasen, trollkarlen.

Jag kom att uppleva stunder av inspiration, samstämdhet, rentav samhörighet.

En kväll såg vi ett kanariskt program på tv. Båda njöt vi av sången, dansen, musiken, miljön och de vackra dräkterna. Hon visade mig också svartvita bilder från Puerto, tiden långt innan turisterna tagit över platsen. För så var det nu. Vi såg fler tyskar på strandpromenaden än kanarier. I dag består Puertos skyline av höga byggnader, mestadels hotel. På bilden såg jag sluttningar fyllda av bananplantor. Så var det då.

Carin har, av och till, levt på de kanariska öarna i 33 år. Hon har alltså all anledning att identifiera sig med dess kultur. Jag vill förstå henne. Jag vill ge henne rätt, anpassa mig, samtidigt som jag blir alltmer uppmärksam, värnande min integritet. Vad vill hon mig?

Dagligdags berättar hon sitt livs historia. Om och om igen. Snart kan jag den utantill. Hon berättar den inte bara för mig. Varje kypare, chaufför, medpassagerare på bussen, lämpliga och olämpliga får sig dessa historier till livs. För mig blir det lektioner i spanska. Upprepning är ju bra för inlärande, inte minst vad beträffar språk.

Att leva med en narcissist? Är det vad som händer mig nu, två korta veckor i Puerto. Varför trodde jag att jag skulle klara av det? Vad är det att ”klara av”?

Jo, att bibehålla sitt lugn, sina tankar, sin integritet. Att se rimliga gränser och kunna hantera dem. Att skapa sitt eget utrymme och behålla det. Men också att, därifrån, kunna kommunicera. Ömsesidigt. Denna ömsesidighet uteblir.

Därför är jag glad den dag jag får tillfälle att ge mig av ensam till Puertos berömda Zoo, loro Parque, alltså papegojparken. Denna gång kan hon inte hänga på, för hon skall till doktorn.

Att umgås med Carin blir delvis att parera, delvis att försöka ta för sig av de bästa bitarna i hennes sällskap. Hon har lätt att skratta och gillar att man skämtar med henne.

-Min pappa brukade alltid skoja med mig. Min mamma gillade mig inte. Hon hade nog inte velat att jag skulle komma in i familjen. De var båda i fyrtio-årsålderna och barnlösa.

Varje gång hon nämner sin barndom och uppväxt, rör hon något i mitt hjärta, och det är omöjligt att inte tycka synd om den lilla övergivna flickan, eller att glädjas åt att hon trots allt haft en pappa, som hållit humöret uppe. Hon vidrör livräddaren i mig, hjälparen, terapeuten. Vad kan jag göra för henne? Finns det något? Ändå förstår jag, ganska snabbt, att hon inte tillhör dem som i första hand tar ansvar för sin egen situation. Allt är andras fel. Hyresvärdens, andra skandinaver i Puerto, som inte förstår henne och är väldigt oempatiska eller avundsjuka och missunnsamma. Indierna, som äger elektronikbutiken längre ned i gatan och ständigt lurar henne när hon behöver hjälp med sin dator eller kamera, resturangägare, som man måste se upp med så att de inte tar betalt för dagens datum osv osv osv.

Kvinnan som talar till mig är en vuxen kvinna. Men bilden hon framkallar inom mig är det hjälplösa barnet.

-Anna-Greta tyckte att jag skulle skaffa tio sopsäckar så skulle hon hjälpa mig att städa här.

Värst är det med hennes barn. De hör aldrig av sig till henne. Hon går omgång efter omgång kring dessa försummande, vuxna barn.

-Min dotter har förbjudit mig att ha kontakt med mitt barnbarn.

Carin visar mig ett e-mail, där dottern anklagar henne för att vara manipulativ.

Här börjar jag lyssna med ett halvt öra och läsa med ett halvt öga. Jag förstår hennes barn, men inte kan jag säga det till henne. Vem vill ha att göra med en sådan mamma?

Ändå ligger här en kärnpunkt, en öm punkt. Återigen: visst är hon kvinna, liksom jag själv. Av kvinna född och har fött en dotter - .

Carin jagar sin dotterdotter på facebook. Sanna, dottern, lägger sig i. Carin tror att Sanna går in på Carins fb-sida och raderar meddelanden från barnbarnen. Jag tvivlar på detta, men säger ingenting. Det jag säger är att jag ogillar facebook för att det kommer en massa meddelande från sk vänner och vänners vänner utan att jag bett om det eller tycker att det är intressant. Jag menar att jag kan vara utan facebook, men Carin jagar sina barnbarn och misstror sina barn.

Hon berättar, att strax innan Sanna skulle fylla arton, hade Carin tackat ja till ett uppdrag som tolk i Mexico. De bodde då i Sverige. Carin vidtalade socialtjänsten, eftersom Sanna inte var myndig, och for iväg.

Vad var sant och vad var inte sant i det som Carin berättade för mig? Och hur intresserad var jag egentligen? Alla dessa turer om barnen och barnbarn, allt detta som väl varit stationer på Carins livsväg, vad angick det mig? Jo, förstås. Det var just precis vad det gjorde. Till att börja lyssnade jag och ville veta mera. Men det blev alltmer virrigt och svårt att få grepp om. Ju mer hon upprepade olika episoder, ju mindre förstod jag. Karusellen blev en svänggunga.

Till slut förstod jag, att Sanna fött barn här på Teneriffa. Flickan hade då bara varit arton år. Carin hade sett hur Sannas mage växte.

-Men Sanna, är du med barn? Hade hon frågat.

-Än sen, svarade Sanna och ryckte på axlarna, enligt Carin.

Barnet föddes, en flicka. Men Sanna lämnade henne ensam för att gå ut och dansa, och när Carin hade hört babyn gnälla hade hon skyndat sig att ta hand om henne. Pappan var tydligen obefintlig.

Vi hade en överenskommelse, Carin och jag. Trots allt var det ju jag själv som bestämt mig för denna resa. Jag hade nappat på idén om en meditationskurs i den finca, som Carin föreslagit. Med sin två-språkighet och sin lokalkännedom borde hon vara den perfekta guiden, tänkte jag, vilket jag också meddelat henne.

Men hej och hå –

Jo, det blev en utflykt till fincan. Tillsammans tog vi bussen högt upp i bergen, där utsikten över det alltmer avlägsna havet lyste och skimrade. Redan från början kunde jag ha förstått, att fincan egentligen inte var den perfekta platsen för en meditationskurs. Än sen? Det behövde inte vara perfekt. Ur en annan synvinkel var den ju faktiskt perfekt. Miljön, läget, naturen, skönheten. Tystnaden. Jag skissade på en idé, och tänkte att det nog vore fullt möjligt att genomföra.

Rita, den holländska värdinnan på fincan visade oss runt. Hon hade själv byggt det mesta med sina egna händer. Det var inte bara imponerande, det var vackert, harmoniskt, balanserat. Husen låg utspridda, omgivna av tropisk grönska och blomstring. Utsikten var magnifik. Men platsen var inte tänkt för grupper och inte för meditation. Den var tänkt för par och för familjer, som ville göra utflykter till fots på bergsluttningarna.

Det blev en fin utflykt, en strålande dag. Medan Rita och jag samtalade om en eventuell kurs i denna hennes skapelse, smög Carin bakom oss med kamera och tog fina bilder. Nu sa hon inte ett ord.

Jag granskade de olika hyddorna och kunde konstatera att de var helt fantastiska. Hade Rita verkligen byggt allt detta själv? Med egna händer? Jo, så var det. Hon hade grävt fram stenen ur marken och knackat den till lämpliga format. Hon hade murat. Hon hade snickrat. Hon hade målat. Det hade tagit några år, förstås, men det hade aldrig känts som om det varit förgäves.

Äventyret hade börjat för länge sedan hemma i Holland. Hon och hennes dåvarande man satsade på att renovera gamla skeppsvrak. Detta var deras gemensamma intresse och hobby. När det skepp, som de lagt ner mest möda på, var klart, ville de också segla, så de gav sig av på en jorden-runt-seglats, och kom till Tenerife. Innan de fortsatte sin färd, lovade de sig själva att en dag skulle de komma tillbaka hit för att stanna. De hade aldrig sett en så vacker plats.

Det var inte förrän jag kommit hem som jag förstod, att ett samarbete med Carin skulle bli helt omöjligt. Det hade ju egentligen visat sig redan när jag var där. Men jag hade ett slags hopp. Det skulle vara så trevligt och det kunde passa så bra. Carin var verkligen en duktig tolk, och hennes lokalkännedom borde vara en tillgång, tänkte jag.

Men det var just det. Både tolkandet och lokalkännedomen. Efter två veckor på Tenerife hade jag saktligen börjat inse, att hon inte var oersättlig. Min egen spanska började gå i knopp, och jag övade mig genom att läsa spanska tidnningar och turistbrochyrer. Det gick hyfsat bra. Jag började också kunna hitta på egen hand, och klarade mig bra i enkla sammanhang.

För att kunna marknadsföra meditationskursen blev jag nu tvungen att räkna ut avståndet mellan flygplatsen, Reina Sofia på öns södra del, och fincan på öns mitt. Jag förstod att den sträckan skulle ta ca en timme med bil. Men Carin protesterade, via mail. Det borde minst ta tre timmar, menade hon. Jag skrev tillbaka vad och hur jag räknat ut det hela, och hon gav mig rätt, samt berömde mig för min uppmärksamhet och ansåg det vara ”bra jobbat.”

Det avgjorde saken. Jag satt alltså här, i Sverige, med karta och internet, och kunde räkna ut något som hon gick bet på, trots hennes mångåriga vistelse på en ö, som var så liten, att det inte behövdes mer än några timmar för att komma runt hela ön. Hon var tolk. Hon hade jobbat som guide, enligt vad hon påstod.

Det var nog inte den sortens guide jag skulle behöva i mitt projekt.

Jag hade sett hennes nya lägenhet i Los Realejos. Den var verkligen fin. Stort vardagsrum, tre sovrum och både badrum och duschrum. Två balkonger, en med utsikt mot havet, den andra mot Teide. Större, bättre och billigare än den i Puerto. Men, förstås, ett helt annorlunda läge. Fastigheten låg i en brant gata långt borta från turiststråken vid havet. Det var härifrån hon räknat ut avståndet från flygplatsen till fincan, förstod jag. Av någon anledning tycktes hon räkna med att jag, med den tilltänkta gruppen på ca fem personer, skulle ta omvägen runt Los Realejos. Varför? Hon sa det aldrig rent ut, men tydligen räknade hon med att vi skulle övernatta hos henne. Jag fann det bara konstigt och förstod inte hur hon tänkte. Tänkte hon?

Efter ett par ganska otrevliga mejl från henne bestämde jag mig för att inte längre svara. Det fanns ingenting att svara på. Hemresan hade gått bra, och hemkomsten kändes mycket behaglig. Visserligen bara katterna som hälsade mig välkommen hem, men det var alldeles tillräckligt. De var gulliga och spinnande och pratade inte strunt. Vi hade dessutom en fin sensommar med härligt promenadväder.

Första morgonen, då jag vaknade i min egen säng, kändes alldeles gudomlig. Jag såg mig omkring i mitt sovrum. Det var inte belamrat! Det hade fria ytor! Det låg inte en massa konstiga grejer överallt i högar som jag måste kliva över. Likadant i köket. Diskbänkern var inte belamrad. Inte heller arbetsbänkar och bord.

Mejlen från Carin angick egentligen inte mig. De handlade om hur illa hon blev behandlad av alla möjliga människor, som kritiserade henne och påpekade hennes fel o brister i tid o otid och saknade empati. Ja, jag hade ju definitivt tröttnat. Jag tänkte inte påpeka några fel och brister. Jag tänkte inte påpeka något annat heller. Jag tänkte hålla mig tyst som en mus långt inne i vrån och bete mig som att jag ville undgå upptäckt. Jag var inte där. Jag fanns inte. Åtminstone inte för henne.

Hon sökte bekräftelse och deltagande. Av mig fick hon ingenting.

Det kunde hon ha fått. Droppen bestod egentligen inte av de där mejlen, utan av ett mejl som hon fått från ett svenskt par, som tillbragte halva året i Sverige, halva året på Tenerife. Hon skickade det mejlet vidare till mig. Det innehöll en massa beröm. De försäkrade henne om alla hennes goda gåvor, att hon alltid hade något att berätta, och att alla lyssnade när hon talade. Dessutom hade hon kunnat bli både president och chefredaktör, om hon velat.

Men det var inte det. Mejlet innehöll också en beskrivning av parets egna problem. Jag känner dem inte, och kommer nog aldrig att träffa dem. Men detta mejl var definitivt inte avsett för mina ögon. Att Carin sänt det vidare till mig sa mig allt om hennes omdömeslöshet och hennes totala brist på respekt för andra människors integritet.

Det kom några mejl till, som förblivit obesvarade.

Tride.

Sajtvärd på Indien.ifokus. Medarbetare på Andlig Utveckling

"Livet är inte lätt men intressant"  storafamnen

 

 

Annons:
Ians
2011-02-11 15:34
#1

Jätte bra!

szirius
2011-02-11 15:40
#2

Härligt att läsa, du bygger upp spänningen…Flört

Bara en sak jag märkte:

Hela tiden gick vi längs havet. Jag tror att Carin faktiskt hade ett äkta intresse för kanarisk tradition och kultur, inte minst för musiken. Hon kunde berätta om skördefester och karnevaler, och beklaga att den skandinaviska kolonin knappast intresserade sig för den inhemska kulturen.

Denna del är med två gånger.Flört

Påminner mig en del om min mamma också…hon förstår inte för sitt liv varför hon inte får träffa sitt barnbarn…allt är alltid alla andras fel etc. etc. Hon har ingen som helst insikt och koll i det här med att " ta eget ansvar"….. intressant läsning. Och samtidigt…förståelsen man har för dem….ofta är det ju sargade barn inombords….Gråter

Men hjälpa dem kan man inte…

Blir dock väldigt sugen på tenerife, du målar det så vackert med dina ord Glad

szirius
2011-02-11 15:40
#3
Tride
2011-02-11 16:39
#4

Tack för att du påpekar upprepningen, Szirius! Skall försöka rensa det hela. Det var flera tekniska kostigheter i samband med redigering och utläggningen av texten, men jag trodde jag rensat bort felen. Men icke! Även mitt argusöga har missat en delFlört

Apropå tenerife: tanken på en kurs där har inte helt försvunnit, även om det hela ligger på is och kanske måsta ändras något.Kolla länken: paradis

Tride.

Sajtvärd på Indien.ifokus. Medarbetare på Andlig Utveckling

"Livet är inte lätt men intressant"  storafamnen

 

 

Tride
2011-02-11 16:51
#5

Nej. Det gick inte ta bort upprepningen. Sent skall syndarn vakna . . .Kanske Tuvan vill hava godheten vid tillfälle? Oskyldig

Tride.

Sajtvärd på Indien.ifokus. Medarbetare på Andlig Utveckling

"Livet är inte lätt men intressant"  storafamnen

 

 

Elpida
2011-02-13 12:43
#6

Vilket otroligt tålamod du har Tride!!!!

Jag kunde inte sluta läsa förrän jag jag avverkat båda kapitlen. Jag måste säga att denna kvinna påminner starkt om min styvsysters mamma, hon lider av Borderline och har de flesta av dessa*egenskaper*…. Det finns alltså medicinering för dessa personer, men det är ju inte så lätt att få dem att ta det när de själva inte inser att de är sjukaObestämd.

"Du har alltid två val"

Medarbetare på Spiritualism iFokus

Annons:
Tride
2011-02-13 13:42
#7

Jag har aldrig tidigare eller senare haft att göra med en så utpräglad narcissist.

Jag vet inte om hon möjligen är på rymmen från Sverige, för hon reser aldrig hit. Har hennes barn tex försökt få in henne på psyket? Detta är ju en ren spekulation från min sida, och jag har aldrig träffat hennes barn.

Beträffande mitt tålamod, så förstår jag nog inte riktigt vad du menar, Elpida. ?????

Tride.

Sajtvärd på Indien.ifokus. Medarbetare på Andlig Utveckling

"Livet är inte lätt men intressant"  storafamnen

 

 

Ians
2011-02-13 15:27
#8

Elpida kanske menar kanske att de flesta av oss hade nog slagit henne med en stekpanna i ren explosiv frustration! tagit in på hotell snabbt som ögat! Redan när hon tog emot överförfriskad o riktigt på lyset!!!!!

Oskyldig

Tride
2011-02-13 15:41
#9

Det där med stekpannanan tro jag nog Obestämdinte riktigt på - -  -- Hotellet låg ju i grannskapet som en reträtt, men skulle varit ca tre ggr så dyrt att bo på. Guld i mun

Tride.

Sajtvärd på Indien.ifokus. Medarbetare på Andlig Utveckling

"Livet är inte lätt men intressant"  storafamnen

 

 

Ians
2011-02-13 15:57
#10

Tur för henne att du är en fridfullvarelse….hehehehehe

Tride
2011-02-13 16:18
#11

Fridfull? Det finns gränser.Fråga min familj! Foten i munnen Men jag tar inte till stekpannan. Än i alla fall.

Tride.

Sajtvärd på Indien.ifokus. Medarbetare på Andlig Utveckling

"Livet är inte lätt men intressant"  storafamnen

 

 

Elpida
2011-02-13 17:27
#12

Jo, jag menar nog så att jag hade bett henne vara tyst, bara tyst så jag hade fått vila öronen emellanåt!!!!! Stekpannan hade funnits med i en sådan där "Ally McBeal-syn"….Tyst

"Du har alltid två val"

Medarbetare på Spiritualism iFokus

Tride
2011-02-13 17:58
#13

hehe tyst. TystDet fungerade inte! Det var just det hon ogillade mest av allt. Att bli nedtystad! Men jag klev ju inte i hennes ledband heller  precis, och stängde min dörr, som hon faktiskt respekterade. Dessutom gjorde jag många utflykter helt på egen hand. Det gällde att hitta en balans i det hela. Flört

Tride.

Sajtvärd på Indien.ifokus. Medarbetare på Andlig Utveckling

"Livet är inte lätt men intressant"  storafamnen

 

 

Annons:
szirius
2011-02-14 15:30
#14

kanske detta narcistiska dragen är en del av borderline då? Mamma har ju både borderline och manodepr. ( + tablettmissbruk/alkoholism på det…antagligen som ett försök till "självhjälp" som dock inte fungerar särskilt bra…Tyst)

Tride
2011-02-14 16:00
#15

Nä, alkohol o tabletter är dålig självhjälp. jag dricker nästan aldrig alkohol, men på Teneriffa tyckte jag det var avkopplande med ett gott glas vin eller en öl iblland. Carin, däremot, kunde springa ut på stan mitt i natten för att besöka barerna om vinet tagit slut hemma. Själv gick jag o la mig.

Annars vet jag inte mycket om olika diagnoser. Gränsen mellan narcissism, självupptagenhet och någorlunda normal egoism kan ju upplevas som flytande.

Fö: om vi diagnostiserar människor, tar vi inte från dem en del av deras egna ansvar då?

Tride.

Sajtvärd på Indien.ifokus. Medarbetare på Andlig Utveckling

"Livet är inte lätt men intressant"  storafamnen

 

 

Upp till toppen
Annons: