Skriv ett nytt inlägg! Aktuellt just nu (4) Senaste inläggen

Akupressur Akupunktur Alt medicin - djur Andligt Aromaterapi Ayurveda Balsam för själen Blogg trådar Egen erfarenhet av alt beh Fysioterapi/smärtlindring Gamla huskurer Gott och nyttigt - Receptsamling Healing Homeopati Husapotek/Huskurer Hälsokost - Kosttillskott Inredning/feng shui Klotterplanket Kreativa hantverkstråden :) Massagetekniker Musik till avkoppling Naturlig hudvård Off Topic Presentationer/medlemmar Qi Gong Temaveckor Tips & Trix Tävlingar Vår prunkande trädgård Våra djur Vårda själen Web shopen Yoga Zonterapi Öronakupunktur Örter Örtkosmetik Örtmediciner Övrigt Secondhand trådar Övningar Shamanism
Egna erfarenheter

Äventyr på Teneriffa

2011-02-11 11:01 #0 av: Tride

Här kommer texten om den narcissistiska väinnan på Teneriffa, som jag tidigare skrivit om. Den är inte färdig ännu, men det kan vara intressant att få lite feed-back. Det här är början. Jag har skrivit lika mycket till.

Carin Lindelöf

En lektion i kommunikation?

Porträtt av en möjlig diktator ?

Jag är glad att ha fått se Tenrife. Men vad skall jag säga om Carin? Det var hon som föreslagit att jag skulle komma.

-Hej, det här är Carin Lindelöf. Du minns inte mig, men jag minns dig.

Det var mörkt. Det var vinter och sen eftermiddag. Det var länge sedan vårt land sett så mycket snö och upplevt så sträng kyla.

-Jo. Jag minns dig mycket väl. Vi brukade göra utflykter till skärgården.

Hon bodde alltså nu på Tenerife.

Jag kom till havet, det varma Atlanten. En gång tidigare hade jag varit på Madeira, alltså inte så långt härifrån. Jag mindes de kraftiga böljorna, och hur jag, tillsammans med en god vän, suttit insvept i ett täcke på hotellets balkong, för att timme efter timme se ut över de höga vågorna och lyssna, bara lyssna till höststormens dån.

Carin, som bodde i Puerto de la Cruz, hade föreslagit ett lämpligt hotell nära havet, och där bodde jag nu. Själv bodde hon i kvarteret intill i en rymlig lägenhet. Jag hade tackat nej till att bo hos henne, som hon föreslagit, eftersom jag mindes henne med tydlig skärpa. Riktigt hur vi fick kontakt med varandra kommer jag inte ihåg, men visst var det väl på en skärgårdsbåt. Vi började samtala, kan jag tänka, och hon slutade aldrig. Vi bytte telefonnummer. Hon ringde upp mig och bjöd på lunch. Nu fick jag inte bara denna lekamliga spis, utan också ett visst slag av andlig spis i form av hennes livs historia. Jo, den var inte ointressant, det vill jag inte påstå, för det vore orättvist. Hon hade varit gift med en man i Syd-amerika, dit hon kommit, nitton år gammal, stannat i åtta år, för att sedan flytta tillbaka till Sverige.

-Efter två barn, två jordbävningar och två rån hade jag fått nog.

Om sin man berättade hon att kvinnor fann honom vacker, och att han knappast var trogen.

Jag har alltid trivts vid havet, och kunde inte komma iväg ut fort nog efter hotellfrukosten den första morgonen. Det var som att djupandas. Vågorna slog mot strandens svarta vulkansand, himlen lyste blå, och turisterna strövade omkring på strandpromenaden och på piren. Jag hittade en cortado och slog mig ned på en sten.

Umgänget med Carin gick hyfsat bra. Jag hade ju varit lite orolig. Skulle jag verkligen stå ut med denna pratglada människa en hel vecka? Det var ju det som varit orsaken till ett jag tackat nej till hennes erbjudande att bo hos henne. Så värst generöst hade det heller inte varit, för hon ville ha betalt. Nåja, det kunde ju vara rimligt. Men att både betala och att vara tvungen att lyssna på hennes utläggningar en hel vecka vid havet? Nej. Visserligen var det ca dubbelt så dyrt att bo på hotellet, men så fattig var jag inte. Jag behövde avkoppling, sol och tid för mig själv. Det betalade jag för att få.

Och hotellet var magnifikt. Jag älskade det. Inte minst älskade jag att sitta på balkongen och se upp mot Teide, den snöklädda vulknanen. Havet på ena sidan, berget på den andra. Kunde det bli bättre?

Dock hade jag kompromissat. Carin hade låtit mig förstå att hon kunde behöva lite extra slantar, efter som hyrorna var höga i Puerto, och hennes pension inte var den allra största. Så vi var överens att jag skulle äta vissa måltider hos henne, mot rimlig betalning. Nåja. Kanske till och med hon kunde låta maten tysta munnen?

Visst hade jag både nytta och glädje av Carins sällskap. Hon talade spanska lika bra som svenska, och det gjorde ju livet lite lättare i vissa situationer. Hon tog ibland uppdrag som tolk för svenskar som kunde behöva hjälp, tex vid läkarbesök. Själv hade jag emellertid bott i Spanien för ett antal år sedan, och hade ju snappat upp ett och annat då, och till min förvåning upptäckte jag att någonstans satt det kvar. Tillräckligt mycket för att jag skulle kunna ta mig fram i butikerna, och tillräckligt mycket för att snart upptäcka, att jag inte var beroende av att hon hjälpte mig att översätta.

Carin visade mig runt i Puerto. Första tiden var det ju bra, eftersom det skulle varit svårare att hitta på egen hand. Vi gjorde också några intressanta utflykter.

Ja, och så pratade hon förstås. Det hade hon inte på något sätt lagt av med. Desto mer kunde jag uppskatta de ensamma stunderna på min balkong.

Hon var kvinna. Javisst. Sedan tidigare hade hon berättat för mig om sina öden och äventyr som anställd på ett stort företag i Sverige, där hon innehaft en chefsposition och blivit utmanövrerad. Jag är kvinna, så jag blev systerligt förargad å hennes vägnar. Hon blev arbetslös – friställd hette det på den tiden – och kämpade ett tag med FK för att få pension så att hon skulle kunna flytta till Tenerife, där hon redan var hemmastadd sedan många år tillbaka.

Och så försvann hon ur min horisont.

Carin tillhör en sorts människor som jag lyckats klara mig undan största delen av mitt liv. Påträngande, högljudd, klåfingrig, nästlande. Hon kan ha ett mycket obehagligt sätt att tillskansa sig fördelar. Tex berättade en gemensam bekant till oss att hon brukat komma in i en butik, där denna gemensamma bekant arbetade, och alltid lyckades få med sig en eller annan vara ”på köpet.”

Från Carins lägenhet hade vi, om kvällarna, fri utsikt över Puertos nattliv. Vi kunde sitta i burspråket bakom köket och se taxibilarna köra iväg och folk som gick ut och in i barer och restauranger. I hörnet, ute på gatan, stod ofta en inkastare – en ung kvinna, strippa, som med skämt och intensitet jobbade på att inspirera männen att hänga med in i ”Venus Garden” tvärsöver gatan.

Carins lägenhet var ett underbart kapitel för sig. Jag tror aldrig jag sett något liknande, som tur är. Den var full av grejer som staplats på varandra. Inte ens diskbänken gick fri. Bursrpåket var förskönat med en mängd konstgjorda blommor i alla de färger, liksom skrivbordet, där hon hade sin dator. I badrummet fanns stålkorgar i olika storlekar med olika sorters innehåll, tvålar, flaskor burkar o allt sådant. I tamburen stod ett belamrat bord intill en överfull hatthängare. Carin älskade hattar. Och det måste jag säga till hennes fördel: hon visste att klä sig när hon var på det humöret, och klädde verkligen i hatt.

Visst upplevde jag en stimulerande sida hos henne. Rolig, humoristisk, färgrik.

Men alla dessa överspel? Vad handlade det om?

Jag hade nog knappast tänkt på henne under alla dessa år hon varit borta från Sverige. Vi hade bott nära varandra och hade alltså haft skärgårdsutflykter som ett gemensamt intresse.

-Min far var trollkarl, berättade hon för mig. Han medverkade i filmer och på teatern.

När han dog ärvde hon hans trollerigrejer. Förrådet proppades fullt, och hon visste inte vad hon skulle göra med alltsammans. En dag blev det stulet.

På väggen hade hon en färgsprakande tavla, som hon själv hade målat. Den såg ut som en cirkus med clowner, en häxa, en lindanserska. Jag tyckte att jag mindes den från hennes lägenhet i Nacka.

Hon visade mig Puerto, och inte bara det . Puerto de la Cruz är en vacker liten stad på Tenerifes norra del. Numera kryllar den av turister, tyskar mest, och ganska många svenskar. Många kommer hit för att stanna i värmen under vinterhalvåret. Klimatet är perfekt. Evig vår. Under våra utflykter till fots eller med buss brukade hon peka upp mot de frekvent förekommande skyskraporna i staden och berätta om vilka som bott här och vilka som bott där. Namn, livshistoria, giftermål, skilsmässor, barn, barnbarn, släktens hela historia. Inte bara en gång utan många gånger. Varje gång vi passerade ett visst ställe fick jag mig berättelserna till livs, samt hur de flyttat inom Puerto vid olika tillfällen.

Jag hade inga som helst svårigheter att förstå varför folk flydde hennes sällskap. Det hade däremot hon, och kunde ofta uttrycka sin besvikelse över alla dessa, som aldrig hörde av sig, eller såg bort när de möttes på gatan.

Hur hanterar man en sådan människa? Hur hanterar man mötet med Carin Lindelöf?

Jag trivdes, som sagt, i Puerto, och var glad att ha kommit hit. Under en tid hade jag funderat på att resa till värmen i södra Europa, medelhavet någonstans, hade jag tänkt. Jag var visserligen van att resa ensam, men skulle föredra att ha sällskap. Det var medan jag funderat på om det skulle gå att hitta något sådant sällskap, som samtalet kommit från Carin. Som ett svar på min önskan, liksom.

Visserligen – inte det idealiska sällskapet, med tanke på hennes tvångspratande, men i alla fall. Jag skulle nog kunna hantera det, funderade jag.

När jag anlände sent till hotellet i Puerto stod hon där i receptionen. På huvudet bar hon en speciell kalott från Nepal. Dagen till ära och för att hedra mig, som varit mycket i Indien. Efter omfamnande hälsing följde hon med mig upp på rummet, där jag fann en ros och ett välkomnande kort från henne. Hon var så glad att jag hade kommit!

-Du höjer mig, sa hon till mig några dagar senare. Andra, som hade varit på besök i Puerto hade sänkt henne, sa hon.

Det var ju roligt, och jag tog det till mig. Jag kunde alltså medverka till att höja någon som förut varit sänkt. Det kändes bra.

-Det är härligt att vara vid havet, svarade jag.

Det dröjde ett tag innan jag förstod, att hon alls inte svarade på min sinnesstäming. Ja, jag var ju glad att vara vid havet, att ha kommit dit efter den tunga vintern i Sverige, och att hon ringt mig just som jag mest behövt denna omväxling. Det var som att tala till väggen (som min mamma brukade säga till min pappa vid mindre högtidliga tillfällen) Dvs, det var som att slå mot en sten i stället för på en trumma liksom. Trumman ger svar. Den har en ton. Stenen är stum. Carin hade ingen ton. Hon sa ingenting som kunde bekräfta min upplevelse. Däremot berättade hon om sina egna upplevelser och alla dessa som sänkt henne på sista tiden. Som rynkat på näsan åt henne. Som sett bort eller ned i marken när de mötte henne på stan. Som fått henne att inte känna sig fin nog, välkommen nog.

Ändå var hon sannerligen inte osynlig. Det hade hon aldrig varit. Färgstark kallades hon ibland. Men också, förstås, högljudd och påträngande.

Det var som att hon långsamt gned in ett gift genom min hud.

Varför tillät jag det? Eller tillät jag det verkligen? Var det bara så, att jag inte kunde komma undan?

Tride.

Sajtvärd på Indien.ifokus. Medarbetare på Andlig Utveckling

"Livet är inte lätt men intressant"  storafamnen

 

 

Anmäl
2011-02-11 11:23 #1 av: Tuva-Lena

Helt underbart TRide, och så fängslande! Du kan verkligen konsten att uttrycka dig så att du fångar läsarens intresse - men ve du vad? jag blir trött av din *väninna* bara av att läsa om henne. Flört KÄnner igen väldigt mycket av det du skriver. Högsta poäng av mig! Tungan ute Blir spännande att läsa fortsättningen.

"Att många tycker samma, betyder inte att dom har rätt.."

 

Anmäl
2011-02-11 11:25 #2 av: Tride

TAck! jag kan lägga ut resten av det som är klart nu under den dagen. Sen vet jag inte riktigt när jag kommer att kunna avsluta det hela.

Tride.

Sajtvärd på Indien.ifokus. Medarbetare på Andlig Utveckling

"Livet är inte lätt men intressant"  storafamnen

 

 

Anmäl
2011-02-11 12:04 #3 av: szirius

Högsta poäng från mig med - en sann författare!

När jag börjar fundera...så inser jag att jag haft en del vänner som varit just såhär...en kallade jag för " drama- queen" , för det var alltid drama kring henne, alltid så många historier som berättades....

men det som från början är lite roande börjar sedan kännas obehagligt då man inser att historierna ändras beroende på vem hon talar med, och man börjar inse att en hel del är ren lögn....det har dock varit såna vänner som kommit och gått...alltså kortare perioder...just för att man inte orkar ha dem i sitt liv...de ger inget. Meningen om att det är som en sten , inget gensvar, i stället för en trumma, är så bra beskrivet. Man bara lyssnar men får absolut inget tillbaks.

 

Längtar till fortsättningenGlad

Anmäl
2011-02-11 14:26 #4 av: abbis

Underbart skrivet..Jag har oxå några i min omgivning som är lite lika Carin..brrrr

En krukmakare och bloggare http://krukmakerihemjord.blogspot.com/

Anmäl
2011-02-11 14:37 #5 av: Tride

Snart kommer restenOskyldig

Tride.

Sajtvärd på Indien.ifokus. Medarbetare på Andlig Utveckling

"Livet är inte lätt men intressant"  storafamnen

 

 

Anmäl

Bli medlem på iFokus

För att kunna delta i diskussionen måste du bli medlem på iFokus. Det går snabbt, enkelt, och kostar ingenting. Medlemskapet ger dig tillgång till över 300 sajter.