Inte speciellt lycklig! Har ungefär samma syn på livet som du har!

Det där med att gå över gatan och bilen känner jag också igen, sanningen är att en stor del av det du skriver skulle kunna vara skrivet av mig!

Jag är inte det minsta lycklig, jag sitter just nu i denna stund och funderar över hur jag ska ta livet av mig eftersom jag inte orkar. 

Jag har ingenting att leva för över huvudtaget, jag vill inte leva längre, jag kan inte leva längre.

Jag vet inte om jag är redo att dö, men jag är klar med att leva, att känna såhär när man är 16 år. Fyller 17 år i höst men förmodligen lever jag inte då, vad är poängen med leva i mitt fall, ingenting kan bli bättre.

Jag kan få en anledning att leva men det är först när jag gått ut gymnasiet.

Att ha ett jobb skulle lösa mina grövsta problem så det skulle göra att jag kanske skulle vilja leva men jag går första året på gymnasiet och en något udda linje så mina chanser är otroligt små att kunna få ett jobb. ( Jag går estetiska programmet,inriktning teater ) 

Jag vet precis hur det är att vakna upp och känna sig helt tom inombords, det känner jag ofta, jag drömmer varje kväll när jag går och lägger mig att jag hoppas att jag inte vaknar.

#3,

skulle du vara modig nog att dela med dig av alla dina inre tankar och känslor till en annan person? Dvs en professionell samtalsspecialist som är duktig på att lyssna?

Eller tror du att det inte finns någon som kan förstå dig? Och att du därför även tror att det därför inte finns någon hjälp att få?

Bara av inläggen som skrivs efter dig så ser du att ingalunda är ensam om att känna dig "tom". Jag tror att alla, som har krav på livet, känner som du gör någon gång.

Det svåra är att ta sig ur den här tomheten, men ett sätt om man inte har den minsta aning om vilken väg som är ämnad åt en här livet, är att börja söka och att rannsaka sig själv först främst. Vilka människor umgås du med? Ger dom dig det du behöver för att känna mening i livet? Dom man väljer som vänner t ex, skall vara dom som ger en energi, dom som blir bollplanket för dig när det "känns rätt", inte såna som hellre tömmer en på den, som kritiserar och går åt ett helt annat håll än du själv vill göra. Det skall vara såna som ger en inspiration, kreativitet och massor av AHA-upplevelser! Ofta väljer vi vänner för att "dom har någonting" som vi tycker att vi själva saknar, men det behöver ju inte vara sant. Det kan ju faktiskt vara så, att det du har är du ensam om - i just den gruppen - men har inte riktigt accepterat att det är ditt rätta jag.

Känn alltså efter vad som är "rätt" för dig och din unika personlighet. Vi har väldigt lätt för att anamma personlighet efter vad som just för tillfället "efterfrågas"- sånt ska man bara "skita i" för du blir aldrig lycklig inombords av att apa efter det massan anser vara lycka.

Jag har varken familj eller många vänner p g a min avvikande personlighet, många depressioner, mobbing, utsatthet o s v.. men ett enträget sökande efter mitt rätta jag har ändå gett mig en mening med livet, den att lyssna inåt och göra det som känns rätt inifrån. Min övertygelse är också att människor som "stannar upp", alltså de som upplever kriser i livet, är de som är utsedda att ge andra av någonting som börjar bli alltmer sällsynt här på jorden, nämligen andlighet eller varför inte kalla det "upplysning"?

Det finns ett uttryck som säger: "Ur varje kris föds en ny möjlighet" och det stämmer. Det gäller bara att ta vara på det här tillfället att rannsaka sig själv när man befinner sig i en djup svacka. Djupa svackor är en varningssignal från dit själsliv om att du inte lever som du är ägnad att leva.

Börja med att få hjälp med din djupa depression men sedan bör du ta dig tid att rannsaka din vardag, dina vänner, din tid o s v för att kunna gå vidare mot det mål som var ägnat åt dig här i livet. Kom ihåg; Du ÄR unik, därför är det ganska dumt att kasta bort tid på att försöka vara som alla andra, eller hur?

 Kram!

Att jämföra och värdera lycka….ja, kan man det? 

Om det liv jag lever är livskvalité för mig, så är det inte säkert att det är det för en annan!

Men någon stans inom var och en finns en vacker "diamant" som bara längtar efter att få skina och synas. Det är min filosofi iallafall….

Om man inte har verktyg, möjlighet, ork att putsa fram den där "diamanten" så finns det kanske vänner, någon vuxen i sin närhet, kurator, psykolog, diakonissa, jourhavande medmänniska, jourhavande präst etc. etc. som både vill och kan hjälpa. 

Själv är jag född och uppvuxen i en väldigt destruktiv familj, har hela tiden fått veta hur oönskad jag var och är. Sedermera gått igenom två, varav ett väldigt långt, förhållande med fysisk och psykiskt misshandel, övergrepp etc. Jag har förlorat syskon och syskonbarn i cancer. Har själv tre tumörer - som dock inte utvecklats till cancer, men som jag kollar upp hela tiden.

Någonstans inom mig har jag hela tiden burit med mig att livet är värt att leva. Även om hoppet har svikit många gånger…

Nu, efter att jag har levt mer än halva livet, nu äntligen har det visat sig att jag att jag hade rätt - Livet är värt att leva!! Och resan hit, till den punkt jag är idag, har varit absolut värt!

Utan min livsresa har jag inte blivit den jag är idag, och jag tycker jag är helt okej!

Under resans gång har jag tagit hjälp av andra människor, bara för att inte tappa fotfästet och ge upp.

Det har varit många, många stopp under vägen - då jag bokstavligt talat, fått stanna upp för att min själ och mina tankar skulle få hinna med! Att stanna upp och börja lära mig tänka om, tänka på det som är positivt i mitt liv och slå bort det andra som förgör mig själv.

Ge inte upp!!! För allt i världen!! DU är värd så mycket mer….

Det finns plats för var och en av er här på denna jord !

Jo just ja, din fråga om jag är lycklig? Neej, men lycka är inget permanent tillstånd, tillfredsställelse däremot är något man kan försöka uppnå. Lyckan upplever man kanske två tiondedelar av en sekund två ggr per år, men å andra sidan så är det just dessa två tiondedelar som ger oss ny energi och får oss att gå vidare.

Lycka, som vi vanligtvis tänker oss "lycka", är något som endast förekommer i TV-reklamen., en konstlad lycka som endast bygger på ägande.

oops denna tråden hade jag missat!

Du har fått lite svar från några andra som säger kloka saker. Här kommer mina tankar om det du skriver om.

Först ett svar på din fråga, om jag är lycklig: Inte alltid men ofta nog för att det skall vara värt det!

Alla har vi perioder då allt går i svart eller grått. Att vara lycklig går i vågor, och är som tuvan säger inte ett tillstånd som vi är i förjämnan. Det är en naturlig del av livet. Inte heller är det faktum att man har många runt sig en garanti för att man inte känner sig ensam.

Själv har jag en stor familj men kan känna mig oerhört ensam ibland trots detta.

Det man bör titta på är om dessa perioder av nedstämdhet börjar att ta över mer och mer, då bör man söka sig professionell hjälp vilket kan vara svårt när man är i den situationen. Men har man tankar på att få dö, så får man ta dem på allvar och förstå att detta är inte ok längre.

Just den ålder du befinner dig i är en extra känslig period, då man är påväg att formas till den vuxna människa man skall bli, man håller på att ännu en gång bryta sig fri från de förhållandena som man levt i under sin barndom. Det kommer att stabilisera sig de närmaste åren, var så säker, genom att du finner Din väg. Men det är en process som gör ont, för visst är det så att något gammalt dör nu och något nytt skall födas.

Och den processen är jobbig! Just för att man inte sett det nya ännu, utan allt för lätt stannar i sin sorg över det som börjar ta slut. "Man vet vad man har men inte vad man får", som man brukar säga. Och så är man inne i en process där det inte finns någon återvändo, du håller på att bli vuxen helt enkelt. Med allt vad det medför, av krav och beslut etc. Men också av helt underbara stunder att få rå sig själv, faktiskt stå på egna ben, och ha ett helt liv framför sig……. Tomhets känslan kommer sig mycket av att du nu har en ny tom sida i din livsbok som du skall fylla, det både skrämmer och kittlar av förväntan om du känner efter riktigt…som att hoppa i kallt vatten! När man står där på bryggan och tvekar känner man nästan paniken komma och man över väger och över väger, så till slut hoppar man av en eller annan orsak, och när man väl landar så var det ju inte så kallt som man trodde….det kanske tom var riktigt skönt, och man undrar vad man stod där och tvekade för. Lite så ser jag tillfällena i livet då saker förändras drastiskt , ofta har jag precis som du stått där och önskat att jag slapp eller bara sett det negativt. så när väl hoppet är gjort så undrar jag i mitt stilla sinne vad jag var rädd för, det här blev ju riktigt kul, eller bra!

Man skall ju inte bara hoppa, eller våga hoppa, man skall ju dessutom omvärdera och ändra på så mycket för att det skall vara möjligt, det kan ju kännas lite läskigt, men oftast blir det väldigt bra i slut ändan! Och blir det inte bra så får man ta ett steg tillbaka och göra om och göra rätt. Ja det mesta kan man faktiskt göra på ett annat sätt när man väl vet vilket sätt som inte fungerade.

Hur din framtid med jobb kommer att se ut vet du mycket lite om idag, man kan bara spekulera och de spekulationerna är inte verkligheten utan bara antagande.

Din inriktning på utbildning tycker jag att du skall vara stolt över! Visst det finns inte en uppsjö med jobb, men i vilken bransch finns det, det idagens läge? Allt hänger ju på vilka chanser som dyker upp sedan, och dem vet du mycket lite om idag!

För den dagen chansen kikar förbi så har du en utbildning som gör det möjligt för dig att hoppa på det tåget! Och det måste ju inte finnas en uppsjö med jobb för att just Du ska få ett, som leder till något annat som leder till något annat…. Det räcker gott med att det finns ett jobb, för mer behöver inte just du. Eller så är den utbildning du går nu basen för något du skall göra sedan, utbildningsmässigt eller i ditt liv, men kanske på ett annat sätt än du tänker just nu, du måste bara komma dit innan du ser det. Allt kommer i sin tid!

Stor kram till dig! Ett sista råd försök att hitta någon du kan prata med oavsett om det är en professionell hjälp eller en god vän, men se till att det är en bra själ som kan uppmuntra och tro på dig, inte en som drar ner dig och får dig att ännu mer se det negativa.

Du skriver om din mamma som hamnat på fel plats i livet…..hm ja men det är hennes val som fört henne dit, om de var rätt eller fel det kan bara hon avgöra. visst hon hade kanske andra drömmar, men skulle hon velat vara utan dem hon har runt sig? Troligen inte!

Jag tänker ibland så att om jag hade gjort så eller så så hade jag inte stått här nu….så vänder jag på det och ser det som är bra i mitt liv, det som jag inte kunde levat utan, och inser att just den vägen jag valde förde mig hit och gjorde mig till Den jag är nu. Och DET hade jag inte velat vara utan.

så allt har sitt pris och sina fördelar även om drömmen var en annan…..glöm inte det! för någonstans på vägen kom ex Du, och dig hade hon väl inte velat vara utan ;)

4 - 

Jag har talat med kuratorer,psykologer osv sedan jag var 9 år och gick i 3an. Jag är 16,5 år nu….

#9 Var finns de vuxna omkring dig?

#9,

nu var det inte det jag frågade efter. Frågan var ställd så att du skulle svara på om du väljer att inte berätta allt du har inom dig. Eller om du väljer att berätta allt.

När jag arbetar med personer som vill ha hjälp att hitta sig själv har jag lagt märke till att många väljer att visa en del av sig själv för sin omgivning samtidigt som man inom sig döljer det man inte vill/vågar berätta. Det kan finnas många orsaker till varför man inte vill visa eller vågar berätta.

När man pratar med kuratorer och psykologer använder de sig av den information du berättar för dom. Om du då håller inne med information kan dom inte hjälpa dig att hitta en väg ut ur varför du håller inne med information du inte vill/vågar dela med dig av.

En del personer jag arbetar med har väldigt hög intelligensnivå och tror därför att dom själva ska räkna ut hur de ska lösa sina egna inre tvister. Det är min erfarenhet att det inte är det mest effektiva sättet att komma fram till en lösning.

Frågan är därför, håller du inne med information eller berättar du allt? Du behöver inte svara i tråden. Huvudsaken är att du förstår att det finns hjälp att få när man öppnar sig hela vägen. Som du vet så har dom proffsen du talar med tystnadsplikt.

Jag talar nästan om allt, inte riktigt allt, men vissa saker känns för personliga och privata. Vissa ting känns som att man nästan är för personligt för att dela med sig själv.

#12,

när vi är nyfödda har vi inga förutfattade meningar om någonting. Då är vi bara i nuet. Vi har ännu inte skapat oss någon historia att minnas. Ett barn är därför fullt närvarande i nuet. Ett barn analyserar inte, ett barn bara är.

Därför oroar sig inte heller barn. Dom har ingen historia att leta i för att hitta samband som kan skapa logiska slutsatser. Ett nyfött barn har inte hunnit lära sig andra personers sätt att vara på. Hur dom ser på verkligheten. Barnet har därför ännu inte hunnit lära sig andras beteenden genom att kopiera det barnet ser.

Det är först när vi genom att skaffa oss en historia och på så sätt skapa oss en erfarenhetsbank som det blir möjligt att uppfatta livet på ett visst sätt.

Hur just varje person uppfattar det de kallar livet beror på vilken identitet vi format. Det är vår identitet vi hela tiden använder oss av när vi jämför oss med omgivningen.

En identitet formas över en lång tid. Om man inte gillar den identitet man för tillfället identifierar sig med. Ta upp det under dina samtal. Då blir det inte för privat. Då arbetar du istället med ett väldigt kreativt verktyg för att först bli medveten om hur din identitet ser ut. Det är först då du kan göra någonting kreativt med hjälp av professionell hjälp utifrån. Eftersom bilden du har av dig själv inifrån inte längre stämmer överens med den bild du idag vill ha som din identitetssanning.

Steg ett är att förstå att man inte längre är bekväm med den identitet man för tillfället har.

Steg två är att ta reda på varför man har den uppfattningen. Och det ska man göra tillsammans med en professionell rådgivare.

När man sedan sakta börjar förstå att man inte alls är så ensam med sina tankar, utan att många andra även dom har problem med sin såväl själ som självbild. Det är först då man kan gå till botten med hur man framöver vill omskapa sin såväl själv som självbild oh på så sätt omforma sin identitet till den man nu vill vara.

🤗 till dig,  imtoofabuloustofitin! 

Livet är jobbigt ibland, men du måste kämpa på! Du anar inte vad för guldkorn livet har i beredskap åt dig, om du kämpar vidare. Men avslutar du ditt liv, får du aldrig veta… Det finns så mycket gott här i livet, men det är inte alltid så lätt att se det goda. Men jag lovar - det finns en hel del underbara ting i framtiden, om du orkar leva vidare. ❤️

Tack ni alla för ärliga svar. Stor kram <3