Visst är det så Allhealing.

Det är det man jobbar mot hela tiden - att skala av ännu ett lager av löken för att nå den där solida inre kärnan, sitt JAG.

Ja tänk så enkelt! Egentligen. Om vi fokuserar på oss själva så behöver vi inte fokusera så mycket på omgivningen, eller hur den skall reagera/reagerar.

Nu har vi visserligen lite annat att tänka på också. Våra reaktioner bygger mycket på hur vi uppfattar omgivningen, just p g a vi har ett liv att skydda, så ibland är det nödvändigt att reagera rätt s a s.. men kanske vi bör lära oss att reagera på rätt saker istället..?

#1 "Det är det man jobbar mot hela tiden - att skala av ännu ett lager av löken för att nå den där solida inre kärnan, sitt JAG."

När jag läste dina ord så kom spontant frågan upp;

Men vem är det då som skalar av? Om Jag "skalar av" för att nå mitt Jag - vem är då Jag som skalar? ;-)

Sanningen är att den som skalar inte finns. När man skalar av för att nå något inom sig, sin kärna, sitt JAG, så är det som att trampa vatten för att slippa sjunka. Det håller dig sysselsatt och du har något att jobba med.

Men förr eller senare måste du släppa taget, sluta trampa vatten och sjunka. Då finns det bara ett jag. Inte ett jag som skalar för att hitta ett annat jag. Bara ett Jag är sant. Det andra finns inte.

Nja, känner inte att det är flera olika jag, mer som att jag släpper värderingar och tankesätt som jag blivit uppfostrad med och som jag inte förrän nu kanske förstått inte är mina egna. Det är ju fortfarande Jag…

Tycker nog inte att jag trampar vatten heller, snarare kan luta mig tillbaka och höra min egna inre röst mer och mer

#4 Okej. :-)

Det ligger mycket i vad du säger, Allhealing. Men jag är mest nyfiken på varför det är som det är. Varför reagerar vi istället för agerar? Varför väljer vi att leva i oharmoni med oss själva och naturen? Gör vi verkligen det? Gör de flesta människor fel?

#6

Oavsett vad det är du gör är din handling alltid resultat av det val du gör. Först väljer du sedan uppstår handlingen. Detta är en ständigt pågående process. Vi skapar därför konstant den verklighet vi existerar i. Medvetet eller omedvetet har ingen betydelse eftersom även det är resultatet av ett val vi gjort.

Låt oss leka med tanken att allting är ett och ingen separation existerar. Inom tankemodellen kan givetvis tillståndet separation upplevas om det i modellen existerar detta val. Vi kan därför i den modellen på ett plan välja att inte vara medvetna samtidigt som vi på ett annat plan väljer att vara fulltständigt allvetande. I den modellen är det allvetande och det som tror sig vara så långt bor från helhetstillståndet som det går att komma ändå alltid ett med varandra. Ett av tillstånden är på det klara med att så är det medan det andra tillståndet inte har en susning om att det faktiskt är såhär det fungerar.

Oavsett var man befinner sig i denna tankemodell ger modellen en förståelse för att förståelse är allt annat än enkelt att greppa eller ens tänka sig in i. Det blir därför en i det närmaste omöjligt uppgift att ens försöka. Om man inte befinner sig i en allvetande position är det enda man vet att man inte vet hur mycket man inte vet. Helt enkelt att desto mer vi vet desto mindre begriper vi eftersom vi inte vet var i tankemodellen vi befinner oss än nästa nivå och nästa nivå och nästa nivå där varje nivå är en helt ny upplevelse.

Detta betyder att vi från en nivå endast klarar av att förklara det vi vet från den nivån. Att ens ge sig på en förklaring på den nivå vi befinner oss på där kring och svält är vardagliga händelser på vår planet är svar nog på fråga. Vi vet helt enkelt inte speciellt mycket. Vi vet hur vi ska göra för att inte se oss som förenade med varandra eftersom det är den verkligheten vi fortsätter att välja leva i. Vi vet att vi anser att eftersom vi bor i ett annat land är det inte vår sak att lösa det. Vi kan skicka lite pengar och ge ett bidra och kanske till och med resa dit och arbeta men djupare än så sträcker sig inte massans vilja än så länge.

Vi globalt sett mindre våldsbenägna än någonsin! (ja jag tittade på Skavlan förra veckan) Vi uppmärksammar brott mot mänskligheten på ett sätt som vi aldrig gjort innan. I stort och smått. Avrättningar är inget familjenöje (annat än i kriminalserier på TV). Tyranner och diktatorer som suttit många år vid makten blir störtade. Nu! Misshandel av kvinnor och barn är inte ok även om det fortfarande sker. Men det är inte accepterat. Jag förstår inte vad du vill ha sagt med ditt inlägg om kunskap. Att ju mer man vet desto mer inser man att man inte vet. Absolut! Titta på femåringen och sexåringen. Femåringen är bäst och kan allt, lever en mycket harmonisk tillvaro. Sexåringen ser plötsligt hur mycket hen inte vet och världen rasar samman och hen också. Sen börjar man hitta och lära sig den nya omgivningen. Detta pågår ju resten av livet men är mest påtaglig just i den åldern. Frågan är fortfarande - gör de flesta människor fel? Vem har rätt att göra den bedömningen? Vi kanske har blivit priviligierade att hamna i detta land för att visa omvärlden hur det skulle kunna vara. Det finns ju andra som åker omkring i världen och talar om (mer eller mindre hotfullt) hur andra borde leva sina liv. Jag vet inte om det är bättre… Jag vill bara säga att det känns som du har väldigt intressanta tankar och funderingar, Allhealing, men tyvärr förstår jag ofta inte vad det är du vill förmedla.

det är alltid intressant läsning när du skriver.

Första funderingen: Kan man agera utan att först reagera?

Det känns som att en reaktion kommer blixtsnabbt. Och en reaktion i sig behöver ju inte leda till en direkt aktion. Jag tänker på mindfulness här….det är nämigen så lätt att det blir en negativ spiral om man har synsättet att "reaktioner är negativa och bör undvikas -punkt". Faran ligger inte i ens tankar, för de kan man ifrågasätta, iakkta.Faran är bara om man tror behårt på att alla ens tankar är en sanning.

Man kan ju öva upp att inte agera på den första reaktionen, utan stanna upp och ifrågasätta den för att sedan göra ett klokare val.

För reagerar gör vi ju på vår omgivning, hela tiden, tänker jag.Och ju närmare relation man har, desto starkare är ofta reaktionerna, för de når liksom in djupare. Men våra tankar, känslor, reaktioner är ju också våra bästa lärare, för det är dem som gör oss medvetna. Vi kan stanna upp, iakkta dem och sedan bestämma hur vi vill AGERA på dem.

Inte ens en buddistmunk är fri från känslor och tankar av tex.ensamhet, sorg och kanske tom ilska ibland men de väljer att bara iakkta känslan och sedan låta den försvinna igen.

Jag ser det iaf som en utvecklingsväg att "prata med mina reaktioner".

" Oj, vad arg hon verkar, det känns obehagligt att hon pratar så bryskt, jag vill försvara mig, hon har inte rätt att bete sig såhär mot mig. Men stopp, vart kommer den här känslan ifrån, aha, det är ett gammalt sår från något som skett tidigare, jag behöver faktiskt inte känna mig hotad, jag kan vara trygg i mig själv oavsett vad hon har för åsikter, jag kan agera lugnt tillbaks."

Kanske menar vi samma sak egentligen…jag ser bara inte att jag, just nu, kan hoppa över planet reaktion och gå direkt till agerande utan denna "mellanbas" i iakktagande. Men det kanske kommer…

#8 Inställningen att rätt och fel existerar är sann när man observerar verkligheten från ett reaktivt perspektiv. Ett perspektiv som lever ett liv i tron att det är separerat från helheten. Ett svar på din fråga om vad som är rätt eller fel betyder att jag inte ska agera på det du skriver utan istället reagera. Om jag skulle reagera skulle det till slut kunna leda till en upptrappad konflikt om jag var benägen att försvara uppfattningen att mitt sätt är bättre än andras. Nu kommer det givetvis inte att inträffa eftersom jag är medveten om att det är en mekanism som fungerar just såhär. Jag observerar att jag inte längre reagerar och jag observerar även att det skapar stark friktion mot mitt tidigare sätt att vara på när jag hela tiden reagerade på det min omgivning förmedlade till mig på en mängd olika sätt. Ett starkt fokuserat reaktivt liv skapar per automatik ett reaktivt landskap. Det är därför inom det landskapet väldigt svårt att inte fortsätta reagera ens när man är medveten om att den miljön starkt begränsar mitt växande som inte bara människa utan även som en hel varelse. Kampen jag var mest rädd att förlora när jag blev medveten om min medvetslöshet inuti detta landskap var rädslan att helt förlora min identitet eftersom jag trodde att min identitet bestod av det som ägde rum när jag reagerade på reaktioner rum omkring mig. Jag trodde att materiella tillgångar var svaret på lycka eftersom jag reagerade på den uppfostran den reaktiva verkligheten förmedlade till mig. Mycket av allt och gärna mer än andra. Idag vet jag att detta avskärmar min från möjligheten att istället uppleva mig som en fri varelse. Därför väljer jag inte länge lika ofta att reagera. Jag är medveten om att jag fortfarande reagerar men det sker allt mer sällan eftersom jag väljer att inte längre välja ett reaktivt svar hur gärna jag än vill eftersom det ibland är så frestande. Dock inser jag att hur frestande den tanke än är så är det ett reagerande istället för en agerande sätt att vara på. Att kliva in i den reaktiva boxningsringen blir därför som att slå sig själv blodig. Jag sitter hellre på sidan och observerar den som söker en reaktion men det personen istället gör är att skuggboxas med sig själv. Vilket personen är i sin fulla rätt att göra tills personen inte längre gör det valet. Därför existerar rätt och fel på ett plan. På ett annat plan är rätt och fel aldrig separerade från varandra utan istället för alltid i förening med varandra.

Jag observerar att jag inte längre reagerar och jag observerar även att det skapar stark friktion mot mitt tidigare sätt att vara på när jag hela tiden reagerade på det min omgivning förmedlade till mig på en mängd olika sätt.

Om du kan observera att det skapar friktion, är då inte friktionen en reaktion, som du medvetet iakttar?

#11

Du kan även lägre ner i texten läsa om att jag där utvecklar texten än mer och därmed belyser det jag skriver i texten du refererar till. Nämligen att jag hela tiden utvecklas och att jag oftare väljer att inte reagera. Givetvis är ingen varelse som befinner sig i en kropp utan reaktion utan under ständig förändring från ett reagerande mot ett agerande tillstånd.

Jag hade kunnat vara tydligare och angett detta i ett tidigare skede men det betyder även från ett annat perspektiv att ingenting går att skriva utan att en fullständig förklaring till det skrivna ges. Det betyder att ingenting skulle kunna skrivas eftesom det går att missuppfatta beroende från vilket perspektiv observationen sker.

Detta är ett väldigt bra exempel på hur det går att välja att reagera eller agera i det svar jag ger. Ord är fattiga i sin andemening och det är tomrummet mellan de skrivna orden som skulle må mycket bra av än mer text för att beskriva någonting. Ord är bland de långsammaste kommunikationssätten som existerar och de klarar därför inte heller av att förmedla mer än ytterst fragmenterade delar av en betydligt djupare sanning om verkligheten.

#9

Det är fullt möjligt att agera innan man reagerar.

Mediala samt healers använder sig av den tekniken när de arbetar. De tar emot information från en del i hjärnan som inte befinner sig i ett reaktivt tillstånd. Den delen av hjärnan som jag talar om presentererar istället information som ett potentiellt tillstånd av ett oändligt antal val i varje ögonblick.

Det sättet att ta emot information på erbjuder healers och medium möjligheten att titta på  poentialer i det förgånga. Det är tillgången till denna information som gär förändring möjlig. Så har jag förstått att en healer arbetar,

Ett medium använder samma potentiella för att rent matematiskt beräkna hur framtiden ser ut baserat på hur en person har agerat i det förflutna. Vi tror oss vara fri men så många av de val vi redan gjort styr oss i en väldigt förutbestämd riktning framåt. Det betyder att ett medium ser denna väldigt fixerade potential.

Jag brukar när det är nödvändigt göra detta påpekande eftersom ansvaret alltid ligger hos personen själv och inte hos ett medium som berättar om hur framtiden kommer att se ut. Det är min åsikt att ett mediums uppgift inte är inte att styra en person i en redan pågående riktning utan isället ska mediet medvetandegöra detta hos personen. Personen får därmed själv ta beslutet om det är denna riktning jag önskar fortsätta gå i framöver eller om en förändring är önskvärd.

På samma sätt arbetar jag när jag som healer medvetande gör detta hos mina klienter.

Se även mina inlägg #10 & #12 för en mer komplett förståelse av det jag här beskriver.

#10 Jag ber om ursäkt om jag får dig att tro att jag vill provocera dig, för det vill jag inte. Jag tycker det är intressant med existentiella frågor och jag vill bara öppet bolla. Mitt stora bekymmer är att jag faktiskt inte förstår dina resonemang. Jag läser om och om igen och tappar bort mig (och jag anser mig vara öppen i sinnet).

I #7 skriver du om en tankemodell om - jag vet inte riktigt. (och jag lovar att det inte är för att vara ohövlig, jag förstår inte)

I slutet av den tankemodellen tog du upp krig och svält. Vet inte riktigt vad det kom in i bilden, men jag gjorde ett försök att ta tag i den tråden och svarade. Att vi är mindre våldsbenägna i världen än någonsin (som vi vet historiskt i alla fall) och en fundering över om vi har det så bra för att vara goda exempel. Skulle det kunna vara så?

Jag ändrar mig också om fel (gör människor fel). Min fundering är snarare, varför är det som det är? Varför gör vi som vi gör. Varför är vi som vi är? Jag köper till 100 att alla mina handlingar är ett resultat av de val jag gör. Men varför gör människor de val de gör? Det är för mig den stora existentiella frågan. Vilket jag tycker är otroligt intressant att diskutera, fast jag har inte något svar alls.

Jag upplever att du skriver som om du kommit till någon slags insikt. Jag försöker förstå vad det är för insikt. Om det är något jag redan är någorlunda på det klara med eller om det är något som helt går förbi mig.

Nu ska jag umgås med familjen! Ha en skön kväll!

#14 Ursäkt behöver du aldrig be om eftersom ursäkt även det är en fastklistring i ett verklighetssystem som bygger på rätt och fel. Det jag lägger märke till inom mig är att svaret jag ger till mig själv när jag svarar dig är att det existerar ett mönster inom mig av att när jag reflekterar mönster jag inte längre önskar upprätthålla inom mig ja då dyker dessa istället upp i min omgivning och i det här fallet observerar jag att min projektion av min verklighetsbild så som den en gång var visar sig i den enrgifriktion jag ser i det svar jag ger mig själv via dig. Det betyder att jag nu är mer medveten om att jag inte längre lägger lika starkt fokus på mig som en separerad människa skild från andra människor utan istället förstår jag att det är ett mer förenat liv som börjar ta form i en fysisk verklighet. Detta behöver därför inte heller resultera i en hos dig känslomässig reaktion emot mig eftersom det är jag som gör observationen. Jag hoppas du begriper min någon komplexa beskrivning. Om inte, fråga så ska jag försöka förenkla.

Jag gör det jag känner känns bra och det var inte min mening att skapa friktion - alls. Jag gillar inte friktion! Har ofta tänkt att jag är en konflikträdd person, och det är jag på sätt och vis, men det jag kommit fram till är att det inte behövs konflikter - alls. Sen finns de av olika anledningar, men jag vill inte vara med. Möjligen som tolk och medlare…

Du får gärna utveckla - eller snarare minimalisera. Om du vill.

Som ett klassiskt filmcitat: Talk to me like I'm a five year-old…

För jag tror fortfarande att du har något du vill förmedla. Det är bara ett lite ovanligt sätt att göra det på.