Den slutsats jag drar av den här artikeln blir att vi alla går omkring som levande fabriker, eller hormonstinna avelstackor/tjurar!  Tänker man ett steg längre så kan man fundera om våra dofter eller kemiska sammansättning också har betydelse när vi väljer partner och våra vänner. Sen, vad är det som gör oss arga? Är det också blandningen av olika hormon som gör att vi reagerar så olika på stress eller blir/blir inte upprörda av olika anledningar? En del rinner allting av, medan andra kan gå och bli riktigt förb..?

Känslor är ju nånting heligt som uppstår utifrån den personlighet vi har, eller beror dom på sammansättningen av olika hormon? I framtiden kanske kärlek blir kemi, och genom att göra ett enkelt blodtest så kan vi para ihop människor som "passar" för varandra, både på det vänskapliga och mer känslomässiga planet. ( Möjligtvis ett sätt att få ner skilsmässostatistiken..)

Mmm håller med… och är inte det här ännu ett av naturvetenskapens näst intill maniska behov av att kunna bevisa hur saker hänger ihop? Att "bara tro" eller känna är ju lite fult och smutsigt i "bevisbördevärlden", för det som inte går att mäta finns ju inte  

Visst är det lite intressant att lukter påverkar oss, men det kan ju oxå vara så enkelt så att vi undermedvetet dras till de som luktar invant? Alltså någon med förenliga hormoner som mina egna? Att man blir lugn och tillfreds av kärlek och sex (tänk på sexual healing… vem har ont i ryggen efter en orgsam som slappnar av alla muskler på ett extremt effektivt sätt!!) är ju knappast något nytt, det är bara när vetenskapen kan bevisa det som det plötsligt existerar!

Som gammal naturvetare tycker jag ändå att det är intressant, samtidigt skrämmande förstås. Man vill ju inte bara vara en kemisk struktur som då skall anpassas till andra strukturer med likartad uppbyggnad. Men skulle inte förvåna mig om det är precis så utvecklingen kommer att bli.

När pulsen stiger och hjärtat klappar lite extra för någon ny bekantskap i framtiden, ja då kommer man förklara det vetenskapligt med att: "Älskade vän, mängden norepinephrin och serotonin påverkar mitt dopamin till den grad att jag upplever ett lyckorus när du rör vid mig!"

Huuuu… tur att man redan hittat sitt rus

#4 Precis Hoppfull, och det på det gamla vanliga sättet, när känslorna styr vårt beteende. Sen att det kan bli en flopp, ja va då, det hör liksom till livet det också. Meningen är ju att vi skall lära oss nåt av den här tiden på jorden. Dessutom så är det väl det roligare sättet , när hjärtat får bestämma.

Men psykologen Johan Lundström vid Uppsala universitet visade i sin doktorsavhandling häromåret att ett ämne i mäns svett, androstadienon, höjde kvinnors uppmärksamhet.

Jo,svettdoft hade definitivt fått min uppmärksamhet! -Tvätta dig karl och använd deodorant!!! Det är nog den värsta doft jag vet…tvi fasen vad avtändande! Urk!

Något som är tändande däremot,det är en karl som varit ute i friska luften och doftar skog och kall luft. Mums…då kvittrar Broken..

#1

För ett antal år sedan var jag tillsammans med en man som bestämt hävdade att vi drogs till varandra pga att vi blev attraherade av varandras kroppsdofter. Alltså inte parfym, deodorant, kroppslotion, etc utan ren kroppsdoft. Han hävdade t o m att konstgjorda dofter hindrade oss ifrån att välja rätt partner och jag håller med honom. :)

Visst är det lustfyllt med vissa dofter (för mig är t ex blandningen av Karl Lagerfeldt och skinn/läder nog det manligaste jag kan föreställa mig) men doften av ren hud (utan parfymerad tvål) kan vara enormt upphetsande på ett helt annat sätt. ;)

#7 Skinn och läder…men alltså..Halleluja moment! En parfym jag älskade var Jupp till män. Ett av mina ex använde den och jag följde han som en hund.

Själv har jag ett överutvecklat luktsinne… (hm, inte alltid särskilt kul i dessa parfymindränkningens tidevarv!!) och känner på lukten när min sambo är ilsk, sugen på "gos och kel" eller när barnen är på väg att bli sjuka. Jag tror att dagens renhetshysteri förstör för oss eftersom den utplånar våra verkliga dofter och försvårar känslan.

Jaaa jag är förstås inte helt övertygad om att det är känslorna som styr vårt beteende… snarare att våra redan inlärda beteenden styr våra handlingar och val. Det är ju inte för inte man säger att alla flickor gifter sig med sin pappa och tvärtom… det är ju något man känner igen och vet hur man ska hantera. Sen att det ofta kraschar, kanske på grund av just det, är ju en annan sak.

#9 Hahaha,kanske därför jag aldrig varit förlovad eller gift…för jag vill icke ha en karl som likna min pappa…asg

#10 Det har jag gärna haft, bortsett från drickandet då. Min goa pappa var en spirituell person med humor som fick en att vika sig dubbel. Dessutom så snäll att han hade gett bort hängslena och låtit byxorna halka ner, om någon hade frågat som saknat dom själv.

Vilken tur du haft Inga-Lena, min är en fjantpelle och fegis… men men, den generationen har väl uppenbara kommunikationsproblem lite överlag!

Min pappa var visst snäll,men allt bråk mellan han och min mamma förstörde så mycket. Han ställde heller aldrig upp med någonting förrän vi var stora nog att köra bil själv. Jag tyckte om han ändå,men jag älskade han aldrig.

Känner igen mig lite i det du skriver Broken. Min pappa har tigit ihjäl deras relation istället… och jag kan faktiskt bara minnas att han tagit i mig en enda gång när jag var barn… då strök han mig över håret och jag blev rädd

#14 Hu då..kan förstå din reaktion.Är man inte van vid beröring från sina föräldrar och dom plötsligt gör så där så börjar man ju undra…fast han menade nog bara väl.

Säkert  jag tror inte att han egentligen är så nöjd med sin totala frånvaro under vår uppväxt, han anstränger sig verkligen mer med barnbarnen kan man lugnt konstatera