ja visst är det så! Alla mina djur ger mig välbefinnande. De varvar ner en och får en att tänka på nåt annat. Speciell när det ska sittas och gosas i knät när matte sitter vid datorn. kurr kurr

Det räcker ibland att bara titta på djuren för att få ena mungipan att dras uppåt av ömhet, tex när dom sover. Snacka om att sova gott. Speciellt kattorna,dom kan ju ligga varsomhelst och sova.

Näe, tvärtom… jag känner att de bara vill ha och vill ha och jag har inte tillräckligt till mig själv ens… dessutom luktar de illa  eller inte katten men vovven.

#3 Men fy, så du säger! Du kanske skulle skaffa dig en traktor istället.  Tror inte att du har uppfattat djurens potential när du säger så. Djuren ger alltid mer än vad dom får, om man bara ger dom möjligheten och vågar släppa dom inpå livet. Hundar som luktar urrk kan man bada, så pälsen blir så där mjuk o gosig och sen kan man inte slita sig ifrån dom. Vissa morgnar kan man känna att det är pest att stiga upp, men jag behöver bara se mina rara hundar ligga där avslappnade och börja slå med svansen mot golvet - av glädje över att se mig, så kommer en varm och tacksam känsla i hela kroppen. Vilket uppvaknande och vilken härlig känsla att möta den nya dagen med! Puss till alla goa djuren som delat mitt liv!

oavsett lukten kan man faktiskt känna att djuren kräver. det är inte menat från dem utan det är kanske något hos en själv som gör att man inte kan ta emot och ge kärlek till ett djur. Det är helt ok att känna så.

 Jag tar inte illa upp… men jag tycker inte om djur så där mycket. I viss mån handlar dte min låga enegrinivå, jag har fullt schå med att orka med mig och barnen, eller ska man vara krass så har jag inte ens energi till oss(!!) och då ser jag liksom bara arbetet med djuren. Hår överallt och så… vår hund är i testosteronåldern eller slyngelåldern just nu och är ganska så tvärsför (precis som två av barnen) så nog tar han tid alltid. Men så är det nog så att jag inte släpper in dem… dels så sitter det en gammal förlust från när vi körde ihjäl vår egen hund när jag var 11-12 år efter det har jag aldrig kunnat ta till mig ett djur så nära igen och dels så sitter det i min sammanlagda brist på tillit eller gedigna erfarenhet av svek hur man nu ser det.

#5 Varför skaffa djur om man känner att dom "kräver" för mycket? Dom har aldrig blivit tillfrågade om var dom vill bli placerade, utan det är vår skyldighet som (blivande) djurägare att ta ställning till det innan man skaffar djur. Så tycker jag, sen kan man under korta perioder, när man känner sig stressad eller kanske är sjuk, uppleva att man inte hinner med eller orkar för tillfället.

#6 Förstår dig ifall du för tillfället känner dig låg, och jag hoppas att du snart kommer igen!  Jag skulle vilja rekommendera dig att besöka den här sidan: www.crearome.se, där du kan beställa Dr Bachs blomsterdroppar, ett slags akutmedicin vid känslomässiga svackor. Mycket verksamt! ;)

#7 det är en befogad fråga… katterna har vi skaffat först och främst som musjägare och katter kräver inte särskilt mycket och luktar inte illa  Hunden är min sambos då han är jägare och hunden är en jakthund!

Att jag tycker att de är krävande betyder varken att jag tycker illa om dem eller att jag inte ger dem den omvårdnad de behöver. Men hade jag bott själv och utan familj hade jag självklart inte haft några djur. Dessutom vore det ju en lögn att säga att djur som verkligen får allt det de behöver i form av träning och annat inte kräver något.

Inga-Lena jag hittar inget sådant på sidan… har sökt både på Dr Bach och Blomsterdroppar men får bara svaret: inga träffar…

#7 jag sa inte att jag kände så bara att det många känner så. Man kan inte bestämma i förväg om att de närmaste tio åren måste jag vara go och glad för att jag tänkt skaffa hund eller annat djur.

Jag äger fortfarande en häst som nu är utlånad. Jag var aktiv westernryttare, med på träningar och tävlingar. Skaffade en häst till för att jag skulle tävla och komma långt. Så var ambitionen. Med tiden blev jag sämre och sämre i kroppen. Djuren blev krävande. Man hoppas att det snart går över men till slut så fick beslutet tas att göra sig av med dem. Det var ju enkelt för det var ju bara jag och ingen annan som drabbades av en hästförlust.

Värre om hela familjen äger ett djur som inte orkas med pga situationen som blivit. När man knappt orkar med sig själv och barn som tjatar på att ha kvar djuren osv. Men det kan också vara så att djuren har det bra för att de andra familjemedlemmarna fixar det. Men det är så lätt att ta på sig ansvaret ändå..

Jag kan bara säga att jag är hårt avundsjuk på er som upplever den kärleken mellan er och djuren, min sambo är sådan och det ser så underbart ut…

Hallå där go vänner…. här var det aktion…*L

Har förstående för er som tycker det är jobbigt med djur. Visst har jag oxå kännt så ibland och det är inget som säger att ni skulle tycka mindre om djuren för det. Har 2 ggr fått sälja vidare 2 hundar för dom var för "krävande" för mig. Klarade inte av deras uppfostran för det var för mycket hund i dom. Ibland kände jag för att strypa dom rakt av för jag kände mig så maktlös. Kvittade hur jag än bar mig åt så gav dom sig inte utan tog över ledarskapet och det blev ohållbart för mig och barnen. Nu var jag noga med till vem jag sålde dessa hundar och idag har dom det kanon med sina ägare. Hade programmet med Ceasar Millan funnits då, så hade jag klarat av deras uppfostran.

Min syster är kattälskare och skulle aldrig skaffa hund. Hon avskyr hår och hundars pockande uppmärksamhet på att bli klappade. Skulle hunden slicka på hennes hand,rusar hon till diskhon för att tvätta händerna… Katthår ser hon tydligen inte på samma sätt.

Det är så sant Hoppfull,att har man för mycket runt sig med barn och sitt eget mående så orkar man inte med hunden…den ska ut osv…medans en katt sköter sig mer själv. Det är inte roligt när hunden blir ett "krav" och glädjen försvinner. Nu har ju du turen att ha en sambo som tar över ansvaret av er hund,det önska jag oxå jag haft när jag var tvungen att sälja mina 2 hundar…dom var kanon hundar förutom att jag inte fixa uppfostran. Det finns kattmänniskor och det finns hundmänniskor och alla älskar vi djur ändå.  Jag är tokig i små apor men skulle aldrig skaffa mig en.

Ni känner väl till att dom på vissa ålderdomshem och behandlingshem har infört en huskatt och en hund som en terapeut kommer dit med. katten bor på hemmet men inte hunden.Dom gamla mår så mycket bättre där efter det. Många av dom hade något husdjur innan dom hamna på hemmet. Det går ju inte att införa till ett hem med några som är allergiker men jag skulle va lycklig om jag (när tiden kommer) hamnade på ett sånt hem med en katt.

#14 Ja, verkligen. Såg ett inslag i Rapport för ett tag sen just från ett sånt äldreboende, och där hade dom en hund faktiskt - en golden, vad annars..? Hmmm. ;)

Jag hoppas oxå att jag skall få vara med djuren så länge som jag andas. Vi är väl på samma nivå, antar jag.. 

Samma nivå Tuvan!

Ja varför inte Inga-lena… alltså djuren lever ju i hög utsträckning i harmoni med jorden och helheten (om de är i balans) och har en mycket intuitiv förmåga… så why not!

Mina djur har lärt mig mycket. Häst hund katt…de reagerar instinktivt på den energi du utsänder det är något vi människor glömt bort för länge sedan. De är krävande för de är helt beroende av dig. Du måste kunna ge det de vill ha annars skall du inga djur ha. Mina djur är underbart trygga, lungna harmoniska och det välbefinnandet blir en energi jag får tillbaka. Då känner jag vad som är viktigt i livet: att bara andas och vara!!

Det finns ingen som tröstar mig så bra som vår katt när jag är ledssen. Inga krav utan bara äkta tillgivenhet och kärlek.

#18 Hej o Välkommen in… Ja du har så rätt i det du säger. Man måste ge det djuren behöver för att det ska bli harmoni mellan djur o människa. Mina goa djur är oxå harmoniska och lugna.

#19 Hej på dej med och Välkommen in.. 

Tycker precis som dej…att få borra in näsan i deras mjuka,varma päls och känna lugnet strömma från dom,det ger mig tröst…och även ett gott skratt oxå ibland..

Det blir ochså en relation som förändras med tiden. Ju längre du har ditt djur ju mer samkörda blir ni. Mina djur vet vad jag tänker innan jag har tänkt själv. De känner mig ,hur jag rör mig, vilket tonfall jag har, vad det betyder. Min hund är 10 år och har en otrolig hörsel. Hon är som mina förlängda öron i många situationer. Hon är med mig ute när jag rider i skogen. Jag kan dirigera henne från hästryggen med otroligt många kommandon. Hon litar så på migöch lyder alltid. Sen har hästen och hunden och katten relationer sins emellan. Hästen är extra trygg ute om hunden är med. Varför vill alltid djuren vara där jag är? De förflyttar sig i rummen efter mig på dagarna, Det måste ju betyda att de ä trygga med mig att min energi trivs dom i.

#21 Så glad jag blir av att läsa ditt inlägg! Jag förstår att du och dina djur har en väldigt fin relation där ni både ger och tar, precis som det skall fungera. För mig är mina djur individer i lika hög grad som jag själv, och man behandlar varje individ därefter. Jag pratar med dom, anförtror mig och busar med dom, precis som med vilken vän som helst, och eftersom jag är ensam hemma ofta så blir dom också ett ovärderligt sällskap som ger mig trygghet.

Mina djur "förföljer" också mig =0)    Har aldrig känt att de kräver särskilt mkt av mig, de blir så glada om man kelar lite med dem…          Jag har alltid varit beroende av djur för att må bra