Jag är ingen expert, men nog är jag glömsk alltid! Undrar om det inte är nåt livsviktigt protein eller nåt, som bildas i för liten mängd i hjärnan..?

Tack snälla goa Hoppfull för att du håller sidan "up to date" med dina små kluriga funderingar! Kraam!

Hahaha, Tack Inga-Lena! Kram tillbaka!!  

Jag, eller vi, är lite oroliga för min svärfar som inte minns alls särskilt bra längre. Han är bara 58 år och borde vara vid full vigör fortfarande. Han jobbar ihop med min sambo som berättar att han kan komma och fråga om samma sak flera gånger samma dag utan att ha en aning om att han varit där och frågat innan. Det har blvit så påtagligt mycket värre det sista året med så att sambon anser att det påverkar hans arbetsförmåga.

#2 Ett rosenrotsfall kanske? Det behöver inte vara demens förstås, men han är lite till åren och idag ställs det ju så höga krav på dem som arbetar. Kanske kan det vara stress också, och att han känner att han inte hänger med riktigt, vilket ökar på stressen ytterligare - som i sin tur gör att han blir mer glömsk. Det finns ju hälsokostpreparat som stärker minnesförmågan, bl a rosenrot då, och sedan finns det ett otal andra preparat för äldre med minnessvårigheter. Kanske testa nåt sånt först..?

Jag är oxå inne på det, tyvärr är han en våldsam motståndare mot allt osm inte är kemiskt   Men självklart ska jag föreslå det. Rosenrot alltså, tack… ska läsa på lite…

på kursen jag var på nämnde kursledaren något om att akupunktur kunde verka positivt på dementa. Jag minns tyvärr inget mer eftersom jag inte la det på minnet*s*

men om hjärnan kan hållas aktiv med korsord, socialt nätverk m.m. så verkar det som om det är mindre demens bland den kategorin

Tack för alla goda råd, ännu vet vi dock inget för det enda vi har att gå på är att han är oerhört glömsk! Det är långt utöver normalt eller vad jag skulle kalla stressbetingat. Men det vet ju inte jag något om förstås…

skulle kunna gå att testa med öronakupunktur och då antagligen sätta nålar i området som har med hjärnan att göra. Har inte den blekaste aning om det fungerar. Det är ju många gånger man får gå då. Han har inte fått för mycket omkring sig och är stressad? för då blir ju minnet utsatt

Hahaha, ja jag skulle nog göra det men knappast han… kanske om en läkare sa det till honom. Vi får se vad som händer.

Låter som demens..min mor är likadan..Hon har fått bromsmediciner efter att dom röntgat hennes huvud..Dom såg att det har krymt..

Mmm, det är precis vad vi oroar oss för… men det första steget blir att övertala honom att gå till läkare. Fast jag vet att han är orolig och rädd själv, kanske lika rädd för att få veta som för att han glömmer allting, så förhoppningsvis går det att få iväg honom.

Tack alla för er omtanke!

Oh vad jobbigt! Både min mamma o pappa var/är dementa, fast i deras fall är det helt enkelt åldersdemens. Din svärfar är ju lite väl ung för att behöva drabbas av det.

Hoppas att ni kan få iväg honom till en läkare. Även om det känns nervöst innan så är det bättre att få en diagnos, vad det än vara månde, än att gå o oroa sig för allt möjligt.

Lycka till!

Tack!!

Nu har hans fru pratat med honom om att vi är fler som uppmärksammat hans glömska… med precis det resultat jag befarade… han låtsas inte om det alls utan anstränger sig istället järnet för att inte verka glömsk och inte visa det. Trist, jag hoppas att det är en första förnekelsefas och att han tar det på allvar och går till en läkare sen.

Det kan ju faktiskt vara något annat med. De äter så extremt dåligt, han och hans fru, hon är fullständigt fixerad vid att väga lika lite som hon gjorde när de träffades (hon var 15 och han var 18) så de äter nästan inget alls… aldrig lagad mat i veckorna och mest halvfärdigt på helgerna (typ färdiga såser man slår över fisk eller så). Och så motionerar de frenetiskt!! Jag skulle kunna tänka mig att det helt enkelt rör sig om näringsbrist! Han har tydligen lite låg ämnesomsättning med, vilket inte är undersökt… Problemet är som sagt hans motstånd, dels mot att prata (det gör man INTE i den familjen, man dör hellre tigande!!) och dels mot att gå till läkare.

Läs här:

http://www.expressen.se/halsa/1.1117778/diabetes-okar-risk-for-altzheimers

Ojdå, är det som du säger så…då borde jag kämpa för att nå vikten 45-50 kg vilket är helt otänkbart för en kvinna i min ålder o kropp! Hoppas verkligen att hon är väldigt kort annars tänker hon väldigt osunt!

Motion är aldrig fel men det kan slå över där med, särskilt om man inte äter bra o tillräckligt. Färdigmat som innehåller så mkt skit! Nog "syndar" jag men jag märker ju hur mkt bättre jag mår när jag undviker konstgjort o håller mig till hemlagat o animaliskt fett. Tog en kaka då jag fick en deppdipp i em o nu har jag hjärtbank (blodsockerstegring) o är lätt på fyllan (yr).

Har din man en bra relation m sin pappa? Såpass bra att han kan tala m honom om detta m mat o motion…det är ju viktigt för hjärnan också o man kan ju påpeka att det kommer nya rön hela tiden o att han måste hålla sig uppdaterad. Det som gällde på 80-talet då de var "mest igång o höll sig ajour" gäller inte alltid nu när det gäller mat, bantning o motion.

Mina sambos mamma har en oerhört osund inställning till vikt och mat, hon är inte väldigt kort och hon tänker ungefär på samma sätt som väldigt många gör: ju mindre man äter och ju mer man rör på sig, ju smalare och sundare (läs duktigare) är man (och att vara duktig, helst duktigare än alla andra, är hennes livsdevis!). Det är ju ingen ovanlig inställning till kost, motion och hälsa. Hon har dessutom svalt margarin (becel)-trenden med hull och hår och de äter ytterst lite naturliga saker.

Som jag skrev ovanför så pratar man inte alls i deras familj så att sambon skulle diskutera något sådant med sin pappa är i det närmaste otänkbart. Tyvärr tror jag att det här måste komma från dem själva, om vi "lägger oss i" (vilket är deras absoluta syn på om någon försöker prata) så får det bara omvänt resultat. Men tack för alla kloka svar och tankar… går ju att använda vid en eventuell diskussion :)

#15 Inte utan att jag känner igen den inställningen. Nämner jag något om fabriksproducerad mat, som därmed har lägre näringsinnehåll - som sedan måste kompenseras genom att man tillför syntetiskt framställda näringsämnen/vitaminer, så får jag hela släkten över mig! Lika bra att hålla tand för tunga alltså..

Tråkigt att höra Hoppfull, känner en del sådana o de mår *inte* bra. Hoppas att det ordnar upp sig.

Märker ju själv hur viktigt det är m allt för att livet ska stämma. För mig själv går livet lite på tomgång just nu, det är enahanda o jag träffar för lite vuxna människor. De jag träffar, träffar jag ganska ofta o pratet går i samma banor varje ggn. Dessutom är ingen av dem intresserad av ngt som jag är intresserad av, så det blir mest allmänna saker vi talar om. Dåligt m sömn också, allt från värk till småbarn osv. Märker att hjärnan inte hänger med som förut då man jobbade el gick o läste.

Själv hoppas jag på att få en kick av LCHF o så blir det ju snart sommar o då brukar jag piggna till, få bättre kondis o m hjälp av maten så kanske jag kan tackla nästa vinter bättre. Allt gott till dig o din fam!

Tack tack, nej det är ingen idé att ge sig in i några större diskussioner… men jag sticker till dem något ord ibland eller en text om hur margarin framställs eller så. Tyvärr hjälper det föga då de avfärdar allt nytt som struntprat :) Jag brukar lite skämtsamt säga till min sambo att de är ungefär lika omoderna som mina föräldrar som är 20 år äldre  sambons mamma är sprängfylld av sådana gamla måsten, exempelvis så får man inte hänga tvätt på söndagar… inte ens min mamma håller på de gamla måstena längre (och sambons föräldrar är 55 och 58)!

Drygt 10 år äldre än mig då…fast jag är en barnslig en!

Hehehe, det är bra att inte bli alldeles för fyrkantig alldeles för tidigt… men i deras fall verkar det som om de alltid varit fyrkantiga. Deras förmåga till fritänkande slogs antagligen ner väldigt hårt väldigt tidigt :(

Hej min mamma hade demens alzheimerstyp men det är inte säkert att det är demens som din svärfar har, kan vara B12 brist. Jag själv arbetar med dementa och det är ju viktigt att komma i kontakt med läkare för det finns ju hjälp att få.Det finns en medicin som bromsar som heter aricept även andra fabrikat finns ju också.

Hej och Tack, jo jag har varit lite inne på själv att det kan vara någon form av näringsbrist… problemet är som sagt att han inte VILL gå till doktorn för detta. Det är svårt att tvinga en vuxen man… men kanske behöver han bara tid att smälta och fundera lite. Läste om att det finns bromsmediciner men åter handlar det ju om att i så fall få en diagnos snabbt!

Jag har sysslat med demensutredningar, och måste säga att är man 58 år och inte kommer ihåg att man frågat samma sak flera gånger innan (att glömma svaret är en sak, men att inte känna igen svaret när man hör det andra gången är värre) så är det definitivt läge att be om remiss till en minnesutredning. Husläkaren kan göra en ganska ytlig snabbkoll, men deras minitest fångar oftast bara upp dem som redan har uttalade problem. En noggrannare specialistutredning kan identifiera även små begynnande problem, och också skilja ut begynnande demenssjukdomar från andra problem, som stress, B12-brist osv.

Men som flera har sagt, ÄR det demens så är det bra att få veta det så tidigt som möjligt så att man ev. kan få bromsmedicin (de kan ju bara bromsa utvecklingen, inte vända den tillbaka), och i värsta fall förbereda sig på hur man ska hantera kommande problem. Jag tycker du ska insistera!

Åh tack, ett proffs-svar!

Min reaktion är precis som din, fast enbart utifrån min egen känsla. Jag tycker även att han ändrats känslomässigt och om jag fattat det rätt är även det ett klassiskt symptom. MEN nu träffar inte jag honom så ofta så att jag egentligen kan uttala mig… och som sagt hur vi ska få iväg honom till läkare får vi väl se som en utmaning… men det blir ju allt mer klart att det bör göras.