Jag testade Bachs i vintras, bl a mot dåligt tålamod, som du också verkar ha. ;) Jo, jag tycker att det har blivit bättre, mycket bättre faktiskt, men det tog ca 2 v av daglig droppning innan jag upplevde någon effekt. Sedan blev det allt bättre med tiden, för flaskan räcker ju länge. Har lite kvar fortfarande, och tar en slurk då och då. ;) Det är otroligt att det fungerar, men å andra sidan så är det ju örtextrakt det med. Jättebra tycker jag!

Kul att höra.  Jag har tagit mina droppar minst 3 veckor.

#2 Ja men då är du på G skall du se!

jag använder Bach-droppar o de är jättebra, särskilt kanske att inleda en behandling med….

Rescue Remedy har jag alltid med mig, som akutmedel och första hjälp, verkligen bra!

#4 Mmm, jag läste om "akutdroppar" på healing tror jag det var.. När använder man dom? Vid vilka akuta situationer kan man använda dom alltså..? ;)

Igår hade jag en dust med en semestervikarie på jobbet. I vanliga fall skulle jag ha blivit jätteirriterad eftersom det inte gick att diskutera med henne, hon skyllde bara ifrån sej. Men igår var jag kolugn och lika glad som vanligt efter våran diskussion.  

Helt otroligt! Jag som borde ha PMS också! Det är underbart!

#6 Ja du, undrens tid är inte förbi. :) Härligt att kunna gå därifrån med stoltheten i behåll, eller hur? För tappar man tålamodet så ångrar man sig ofta efteråt. Grattis Cina!

#7 Tack! Ja, det var verkligen skönt.  

Det brukar sluta med att jag tappar tålamodet, blir sur och irriterad och åker hem och får ångest. Men nu är det slut med det! Jippie!

#8 Du skulle kunna skriva en "dagbok" över den här tiden då du tar Bachs, och sedan skriva en artikel om framgångarna här på forumet…! Om du vill..?

#9 Det ska jag tänka på *ler*. Få se om jag "törs". Jag är ganska dålig på att formulera mej men med lite hjälp så, kanske…

Jag glömde ju…

#4 Vad menar du med "att inleda en behandling med"? Vilken sorts behandling?

Ja, det tänkte jag på också faktiskt, men det kanske är bra att få patienten att slappna av med..? ;)

Rescue Remedy är akutdroppar till "allt".  Om man blir irriterad, chockad, får en (för) stor räkning, upprörande telefonsamtal, katten släpar hem en levande huggorm, chefen/maken/barnen är oförstående, man blir vittne till något hemskt, ja allt, stort som smått. Om möjligt ska man också ge till övriga inblandade, även katten….(i vattenskålen)

Kan man inte ge att dricka kan man sätta några droppar på en näsduk och badda pannan/mungipan/nosen med.

Ja "inleda em behandling" kanske lät lite diffust…..Man tänker längre än man hinner skriva ibland….

Jag arbetar som kraniosakralterapeut. Ibland kommer människor som är nedstämda, har ont "överalllt", upprörda eller på annat sätt i olag. Då kan man ge lite droppar i ett glas vatten först, så kommer man bättre till tals med dem och man hittar lättare fram. Jag antar att det lika gärna kan gälla inför en massage eller vad som helst. Sedan kan man fortsätta komplettera med individuellt utvalda droppar, men Räddningsdropparna är alltid bra utan föregående större analys.

Hoppas det blev lite klarare….

#13 Oj, det verkar vara ett all round koncept det där! Då skall jag skaffa dom också - menar du att dom verkar direkt då? Inte sällan som man får otäcka överraskningar i brevlådan - oförskyllt dessutom och man blir mer än upprörd, ja det kan förstöra en hel dag/vecka för en, innan det rättat till sig. Inte bara en gång som jag gått vidare till Tingsrätt innan jag fått rätt - av någon anledning har jag varit förföljd av felaktiga krav dom sista åren. "Destiny farts in my face" - som Blackadder brukar säga..

Det där låter som ngt för mig! Höstdeppad, man oroar sig för ungarna, ekonomin haltar på o räkningarna ger mig magont m jämna mellanrum etc.

Skulle behöva ngt uppiggande på morgonen då sömen fn är orolig (Minstan), lugnande på kvällen så jag somnar fort o gärna lite tidigare o så ngt för humöret vilket inte är det bästa när jag sovit dåligt o Mellis jäklas…hösten ja…förra gick riktigt bra men den var torr o fin, får se vad detta år bjuder.

Den bra perioden är ju så kort här uppe. När senhösten kommer o trädgårdsland o bär att skördade blir jag liksom sittande. Det blir mkt m alla som ska iväg på morgonen samtidigt som Guben kommer hem för att sova o åker när de små går isäng. Skynda, skynda, konflikter…försöka hålla en god kost härhemma o få i familjen den, se till att de har rena o hela kläder, hålla någorlunda ordning här hemma…o samtidigt *sååå* trött, allting faller mig ur händerna.

Det enda jag vill göra är att stänga in mig, sy, läsa o sova…men det funkar ju inte när man har familj. De år vi hade råd att åka utomlands ett par v på vintern mådde jag bättre; piggare o gladare, mindre värk i lederna o rygg samt att eksemen på armen försvann i ett nafs. Men jag hoppas mkt på min kostomläggning, mår iaf finfint i maggen o tror att humöret blir bättre bara Minstan kommer över sin "oroliga-nattsömns-period" o vi får börja sova fler h i sträck på nätterna.

Jaha, där var gojan igång igen…

Skönt att få "vräka ur" sig all frustration ibland MaMa, jag förstår dig, och det här är rätta stället för det. Vi lyssnar och kan känna igen oss och förstår därför hur du känner dig. ;) Hoppas att du får lite lugn och ro snart, och får återhämta dig.. Testa akutdropparna under tiden, kan vara värt ett försök. Kram! ;)

Här har du en länk! http://www.aromacreative.se/

Tack I-L! Det är ju så mkt som hänger ihop, det ena ger det andra el påverkar annat. Det tar ett tag innan man ser sambanden. Sedan ska man ha ork (o råd) att ta tag i det också!

Just nu funderar jag över varför jag mår lite fys pest, svårt att veta om det är för att jag fuskat ordentligt m kosten, inte har sovit ordentligt på 3-4 v o/el klimakteriebesvär. Det är besvärligt att reda ut när allt kommer på samma ggn.

Det som är svårast under perioder av trötthet och hög belastning (som småbarnsåren) är att njuta av nuet! Man längtar hela tiden till sen…. när de sover, eller när de klarar sig själva eller när det blir semester osv osv. Jag lyckades aldrig lösa den knuten när min stora pojkar var små utan bara längtade efter att den tiden skulle vara förbi.

Därför tror jag att det är oerhört viktigt att bejaka sina egna behov och använda så mycket barnvakt man bara har tillgång till! Barnen blir sååå mycket lyckligare av att ha en glad mamma som orkar lite bättre. Själv skilde jag mig miste all sådan hjälp så jag fick klara mig själv, tack och lov hade vi barnen två veckor i stöten var så jag hann vila och hämta mig emellan.

Just det som är sådan pest! Mamma var handikappad när sonen var liten…o han märktes knappt. Svärmor dog innan vi fick barn (hon som längtade så efter barnbarn!) o svärfar är också borta…o hade inte fixat ngn BV-sittande, svårt sjuk o…hmmm…som han var. Min pappa lever men…alzheimers o inte den man tänker på i första hand som BV även om han varit frisk.

Jag har en 11 år äldre syrra som har fullt upp m jobb, sjukdom i fam som tynger, 4 barn…även om de är vuxna så vill hon ju träffa dem o hjälpa dem osv. De å sin sida…äldsta dottern har varit till stor hjälp när sonen var liten men sedan blev hon vuxen, flyttade hemifrån o har nu kille, eget boende + jobb 6 mil bort. De andra har fullt upp m studier, jobb o har aldrig varit intresserade av barn el…känner på vibbarna att man får välja sina tillfällen.

Förra året hade vi BV 2 ggr, mest tack vare att vi blev bjuda på 2 bröllop. Ett var tack o lov nere i Sthlm så vi fick vara för oss själva i hela *3 dygn*!  Det andra blev från läggdags för barnen (de var m fram tills dess) o till fm dagen efter. Vi delade också på 2 nätter på hotell, Guben tog en natt o jag den andra men det känns inte optimalt då vi vill umgås han o jag i lugn o ro ngn ggn också. Känner ingen annan…för kris kan nog en granne hoppa in men vår Mellis är mkt där på dagtid så…o Sonen kan ta några h så vi kan åka o handla el fara på föräldramöten.

Ibland känner man sig ganska desperat…

Usch vilken knepig sits!! Jag vet precis hur det är!

Jag tycker att ni ska prioritera HÖGT att skapa kontakter som barnen kan vara hos! Har de inte dagiskompisar de skulle kunna vara hos? Det behöver ju inte alltid vara över natten utan kanske en lördag? Så att ni får dagen för er själva. Så har vi fått göra som inte har kompisar, inga föräldrar (mina bor 130 mil bort och sambons är dumma i huvudet), inga syskon här och inga andra kontakter. Vi har odlat upp lite kompisrelationer där dottern kan vara emellanåt. Det blir förstås inte så ofta men ändå. Ibland tror jag att vi är lite för ängsliga över barnen med… det ska vara så om sig och kring sig för att ge förtroende till andra att låna ens barn :) Vår lilla är superkavat och sover hos vem som helst nästan och tycker att det är superkul!

Har ni inga unga tjejer som kan BV:a? Vi engagerade en 16-årig tjej som tyckte att det var vansinnigt kul att ha vår dotter en natt ibland. Gissa vad dottern tyckte om att få rå om en stor tjej alldeles själv ett helt dygn :)

Till vår stora lycka har jag ju stora söner med, hon har alltså två bröder som är 16 och 18 och de kan faktiskt vara barnvakt över natten numer.

Har ett par tjejer på lut faktiskt. De bekanta som vi har nära har fullt upp m egna små barn o ett par har dessutom stora jordbruk att sköta. Sedan har vi inte velat lämna Minstan hos mer "främmande". Separationer kan sitta djupt hos adoptivbarn o hon var i mkt dåligt skick fysiskt när jag fick henne så vi har velat ge henne lite "extra barndom"…du får fråga om du inte förstår vad jag menar.

Ibland har jag tyckt att det är synd att Sonen är hela 6½ år äldre än Mellis men nu tycker jag att det är bra. Han blir 13 till nyårsdagen 2009 o kan börja ta mer ansvar för sina småsystrar nu, tack o lov! Nu har vi ju fått in Minstan på FSK 15 h i v så 2 dagar i v kommer vi att vara "barnlösa" här hemma o då kommer vi att dra iväg till stan ngn dag för att handla i lugn o ro el bara gå omkring o titta i de där affärerna som man bara inte orkar dra m sig ungarna in i…o hälsa på bekanta o kunna samtala i lugn o ro…men först; *sommar*!

Hoppas verkligen att det löser sig för dig Ma Ma! Du behöver sannerligen få ta igen dig, det märker jag, och vilken tur att du har Hoppis att prata med, jag kan nog inte riktigt förstå eftersom jag aldrig haft några barn. Men ibland så tänker jag; "hur orkar dom bara..? när jag ser föräldrarna här i byn, som helt och hållet går in för att uppfylla barnens önskemål.  Är det prestige också, tror ni..?

Det är väl det som kallas att vara curlingförälder eller?

Jag tror inte på att uppfylla alla barnens önskemål…det är att förstöra dem för livet. Varje ggn vi är i stan ser vi minst en förälder som skjutsar ett barn i vagn…ett barn som säkerligen är 5-7 år…o jag tror inte att alla de barnen vi ser är handikappade. OK för att ha en livlig, egensinnig 3 el 4-åring men barn i skolåldern som har friska ben!!!

Känner dem som köper allt ungarna pekar på…visst kan våra få ngt fint o dyrt (läs Sonen, de andra är så små än) men då blir det bara 1 pkt till jul också o man får sköta om grejen. T ex fick Sonen en (*fin*) egen dator till födelsedagspresent i år. Helt OK, det är hans största intresse o så länge han inte missköter användandet, är öppen m vad han gör på nätet o är rädd om den fortsätter den att vara hans. Börjar han sitta där för mkt, visa tecken på beroende, börjar hänga på suspekta sidor (jo, vi kollar, anv den på dagtid då han är på skolan) el ngt annan så åker det ut o blir min! Tur att det är en klok grabb som inser att handlingar kan få följder.

Men att hela tiden köpa, köpa o köpa…nya?…grejor…så totalt onödigt! Jag tar gärna emot kläder, sportgrejor od…varför skulle jag skämmas över det? Hela, fina saker…varför ska folk kasta bort sådant? Fy vad folk slösar! Visst är det kul m nytt, blankt o fint men man kan väl välja ut vad man tycker är viktigast att ha nytt. Jag kan fortsätta men märker att gojan tagit över igen…hehe! Gick igång där va´?

Hahaha, det är rätt MaMaMade :) Jag tycker likadant! Fast jag vet inte heller om jag inte hade gett dem mer om jag hade haft möjlighet! Jag har aldrig kunnat köpa det de vill ha…

Att curla däremot är inte alls min grej!! Nu lever jag i den knepiga sitsen att jag är skild från sönernas pappa och han är curling hela han!!!!! Så det blir en väldigt knepig situation… oftast handlar det som skjuts pga deras egna kassa planering och framförhållning och i min värld får man ta bussen då… men se då ringer de pappa som genast kommer sättande (trots att jag sagt att han inte ska och att han sabbar mina föresatser…) så det är lite knepigt att få det att funka. Som det blir nu så framstår ju bara pappa som schysst och jag som taskig…

Jo jag känner till det där med adoptivbarn. Tänkte inte på det… det blir ju en helt annan situation! Satsa på de där tonsårstjejerna så ni får lite tid i alla fall!

*ta hand om er*

Glömde… Inga-Lena, jag tror faktiskt inte att folk orkar… det är därför människor rasar ihop med jämna mellanrum och ibland tror jag faktiskt att skilsmässor beror på att man är så upptagen med att vara perfekt morsa (det ÄR oftast morsorna) vilket innebär skjutsa till tusen fritidsaktiviteter, baka och stå och sälja där det behövs, springa på alla möten och vara engagerad i föräldraföreningar av olika slag… utöver detta ska hemmet vara i toppskick, det ska vara superrent och helst konstant nyreoverat och piffigt på alla sätt och vis mm mm!

Det här får till konsekvens att man glömmer att vara den personen man är bakom mammandet… den personen som blev kär i den man lever ihop med, och allt det man hade ihop. Många förvandlas från den de var till att bara vara morsor… och jag tror inte man mår bra av det!!! Men det är ju min filosofi det!

#25 Ja, du har nog en poäng där. Det är sånt som jag lägger märke till, som inte har några barn. Jag har bekanta med barn, och det är inte bara en gång som dom har fått ställa in nåt som vi har bestämt, p g a att barnen har ändrade planer, vlket då inneburit att mamman har fått anpassa sig till det. Konsekvensen har blivit, att det dom har planerat - ihop med mig då - får stryka på foten. Spelar ingen roll vad jag säger, att "du måste tänka på dig själv lite grann också…" "Njjae men, säger dom, det bllir ju bara den här gången då… o s v… o s v Fast veckan därpå kan det upprepas igen samma sak. Dom är med andra ord, bara mammor, eller har blivit, som du skrev..

Personligen tycker jag att det är tragiskt! Både för barnen som får stå i centrum alltför mycket för att må bra av det, men kanske framför allt för kvinnorna. Jag har sett det flera flera gånger och bliur lika ledsen varje gång! Det kommer att bli såååå svårt för sådana mammor när barnen flyttar hemifrån sen… då mister de hela sin identitet plus allt det som det värderat sig själva utifrån.