Usch vad svårt sådant är! Jag förstår att du sitter i en svår situation. Mina tankar är ändå att du kan aldrig ändra på henne. Om hennes liv kretsar kring att vara sjuk och hon identifierar sig med sin sjukdom så är det så. Det är vad du får…

Jag tänker oxå att du kanske ska begränsa ditt umgänge med henne till en nivå som känns okej utan irritation? Nu i början kanske det blir ganska lite eftersom du är övermätt på henne just nu. Jag tänker oxå att du kanske skulle må bra av att öka ditt umgänge med friska glada människor? Skapa balans så att säga. Gör inga sådana planer (som resan) ihop med henne eftersom hennes sjukdom alltid kommer att gå före er relation.

Min erfarenhet av den typen av människor (har haft en väninna som var åt det hållet fast inte så illa) är att de lever i sin egen värld och tar inte in andras synsätt. Så att begränsa deras tillgång är viktigt. Även om du får dåligt samvete så kan du inte hjälpa henne, hon måste själv ta hand om sig och sitt liv.

Lycka till och kram!

Vilken sits ni verkar ha hamnat i!

Fortsätt att uppmuntra henne samtal med psykolog..? Det verkade ju hjälpa henne.. Hon ser verkligen ut att behöva hjälp.. kanske tala om för henne som du känner,.. att om hon inte orkar ta tag i sin situation är du rädd att eran vänskap söndras, då detta även sliter på dej.. att hon mår dåligt..?

Låter kanske hårt, men kan oxå få henne att förstå allvaret..?
Känn efter själv… du känner ju henne..

Kan det vara så att hon ideligen blir sjuk för att få uppmärksamhet?
.. Vet inte.. men en tanke bara.. Hoppas det ska ordna sej för er båda,.. det är ju även jobbigt för dej.. du bryr dej ju om din vän.. så mycket att du hjälper henne med att ta upp problemet så här..

 Att vi även ärver beteenden, ja .. ser ju ett mönster bakåt i tiden, en Beteende terapi skulle kanske vara nåt? *tror*

Hoppas ni kommer till en lösning som ska hjälpa er!!

Allt Gott!//W

Det finns ett vedertaget begrepp som många faktiskt fastnat i…"Sjukdomsvinst"…som Waara så riktigt skriver ovan så får hon uppmärksamhet….

Hon har fastnat i tryggheten att vara sjuk, att någon (läs: vården) bryr sig om henne och att världen utanför vårdinstanserna är otrygg!

KBT (kognitiv beteendeterapi) kan hjälpa, annars behövs det nog en läkare som säger ifrån och får henne på andra tankar….

Hej!

Jag känner med dig. Jag har ett liknade problem bakom mig, då jag är en "hjälpare", och hade en vän som absolut inte ville han någon hjälp.

Det tog ett tag för mig att inse att jag aldrig kan hjälpa en människa som inte vill ha hjälp. Jag förstår att det är tufft att se en vän med underbara potentialer sitta och inte leva - på riktigt.

Min gissning är att hon kommer att leva så tills hon är klar med det. Vi väljer ju alla våra vägar i livet och det är inte alla som vi förstår. Oftast finns en djupare mening som inte syns på ytan. (personen kanske inte ens  är medveten om det själv)

Det du kan göra är bara att vara ärlig och säga vad du känner. Om du vill ha förändring så får du börja med dig själv. Vad vill du?

Vad är ditt och vad  är hennes?  Hur mycket orkar DU? Kan du acceptera att hon är där hon är och att du är där du är? Ni kanske kan mötas någonstans på vägen? Där relationen faktiskt är vad den är ämnad att vara, nämligen ett givande och ett tagande?

Lyssna inåt och känn i magen om det är läge att stanna och förändra eller lämna.

Och kom ihåg!! Det är INTE ditt ansvar att hon äter. Tänk på att hon är trots allt en vuxen människa som tar ansvar för sitt eget liv och välbefinnande.

Det är skillnad på att ansvara och att svara an på behov.

Hoppas att det löser sig. Och kom ihåg, den absolut viktigaste relationen är med dig själv.

Må så gott.

Krusmynta

Jag kom på en annan sak med, genom att ställa upp på att hon ständigt är sjuk så blir du i en mån medberoende. Du sanktionerar hennes mående genom att rätta dig efter det hela tiden (=hon får den uppmärksamhet hon vill ha genom negativa mönster). Om du istället fokuserar på dig själv kanske det blir lite av en väckarklocka för henne.

Vilka underbara, sunda och logiska svar du fått här ovan. jag kunde inte riktigt sätta mina ord på pränt idag så jag håller fullständigt med i allt vad som säg. Tror oxå på att KBT hade varit perfekt för henne, men att få henne dit är en annan sak. Jag har själv gått KBT så jag vet hur det funkar. Tyvärr var jag inte mottaglig och kände mig inte trygg med just den terapeuten, men har en önskan om att återuppta det när det känns rätt för mig. Umgås med #friska" människor så du får distans till sjukdomsprat. Lycka till Broken

tack för alla svar!

Ja, eftersom hon mådde bra innan när hon gick i terapi och hos dietisten och skötte maten så har jag ju börjat fatta att hon inte vill bli frisk. För om hon hade velat det hade hon ju tagit upp det igen?

Vi är olika när det gäller vård. Hon tror stenhårt på alla läkare, jag är med åt alternativa hållet. Hon har en annan vän som också är alternativ av sig och det stör henne att vi båda blivit friska av alternativa behandlingar.

Hon vill ha en quick-fix. Det sa hon för några år sedan. Hon förstod inte hur jag orkade gå i hypnosterapi eftersom det verkade så jobbigt. Ja sa jag, det va inte lätt, men jag ville ju bli frisk, då måste man ju faktiskt arbeta själv. Det störde henne också. För henne ska det ta 1 minut och sen ska allt vara bra.

Problemet är ju att jag BARA umgås med sjuka människor. Vet inte hur det blivit så, även mina äldre kompisar som jag känt sen liten är sjukskrivna. Den enda som inte är sjukskriven är den mest negativa o kontrollerande människa i denna värld.

Ska jag sluta tipsa om saker vi ska göra? När hon vill göra något, ska jag då tacka nej?

Primär sjukdomsvinst

• Den ångestreduktion som individen uppnår

genom att oacceptabla känslor eller impulser hålls

omedvetna genom att uppmärksamheten fokuseras

på ett kroppsligt symtom

Sekundär sjukdomsvinst

• De fördelar som den sjuke åtnjuter i sin sjukroll

och som tillhandahålles av omgivningen i form av

medlidande, vård, hjälp stöd, hänsynstagande,

ansvarsfrihet samt av samhället sanktionerade

förmåner som sjukpenning och färdtjänst.

Psykologiskt kan även behov av dominans över

och kärlek från omgivningen tillfredställas.

Jag tycker att du skall ta ovanstående stycke och redovisa för henne…tacka nej till vidare engagemang i utflykter och "göra något"….visa att du genomskådat henne och förklara att om hon inte slutar så slutar vämnskapen….

visst låter det hårt och drastiskt men en direkt konfrontation kan ge ett fantastiskt resultat!

#9 Det är precis som du säger BD…När jag gick på utredning genom FK ang Pila projektet så fick jag träffa 7 olika personer..läkare , psykolog, socionom etc…och psykologen var en av skånes absoluta proffs inoom sitt område. Han sa rakt ut till mig efter att jag berättat min histpria att, Hade jag varit hans patient så hade han kastat ut mig från mottagningen. Jag var inte motiverad att släppa det gamla och ta in nytt. Meningslöst sa han…välkommen när du är öppen . Jag blev fly förbannad inombords och ville gett han en en välplaserad spark i hans ändalykta…lessen blev jag och kände mig ännu mer hjälplös. Jag ville ju, men vågade inte riktigt. I efterhand vet jag att han fick mig att  tänka och han hade rätt. Brutalt men rätt. *L

Det  här känner jag igen.
Alldeles för väl.
Har en förälder som är på detta vis.
Alltid sjuk.
Alltid sjukast.
Har jag t ex huvudvärk och så är det ingenting mot vad h*n har.
Detta beteende är inget som kommit med åldern utan alltid varit så. Känner mig nu som mamma åt min förälder. Suck!

Har också tagit hand om den ångest och oro som h*n bär på.
Detta (plus fler faktorer) gjorde mig själv sjuk.
Är livrädd att jag håller på att bli lika dan.
Att jag är "sjuk" för att slippa hjälpa. Fast jag slipper ju inte i alla fall.

Med div hjälp utifrån har jag börjat inse att jag inte har ansvar för någon annans mående. Att jag stjälper oss båda genom att ställa upp på allt sjukprat.
H*n vill också att allt ska fixas nu, penicilin till allt.
Psykolog/kurator var h*n till för 30 år sen så det vet h*n var de är förenna typer.
Vilken medicin h*n än får så är den fel osv.
Skit jobbigt!

Tänker att kanske är det lika svårt att sätta hårt mot hårt när det gäller en vän som när det gäller en förälder.
Har inga goda råd att komma med men förstår din situation.

Hoppas du hittar en  lösning som gagnar er båda!

#6 Varför hjälpte inte KBT dig då?

#3 Skriver under dina inlägg!

.. tyvärr hjälper det inte att stryka medhårs.. en spark i ändan kan behövas för att komma till insikt! Ställ krav!! då känns man ju oxå viktig!?.. bara det att uppmärksamheten hamnar på fokus att se o prata om hennes framsteg…  *tror*

#12 Läs #6 En gång till…*L

#11 Lanns.. fy så jobbigt det DÄR kände jag igen,, en släkting, jobbigt när det är så nära som en förälder.. stackars.. men du vet ju bättre ;) nog ingen risk du faller i det mönstret då du verkar så medveten om problemet..

tack!

jag ska se när hon hör av sig….Hon har ju legat på sjukhus nu…

Jag försöker alltid ta bort hennes prat om sjukdomar och börjar prata om andra saker. Det funkar ibland, men inte alltid.

Men vill man inte bli frisk? Man kan ju aldrig göra ngt om man hela tiden blir/är sjuk? Sitta o ruttna i lägenheten?

#16 Det kallas Martyr tror jag,.. och tyvärr, så verkar dessa människor trivas att vara sjuka, uppmärksamhet .. det är väldigt tråkigt. Mönstret behöver brytas o ersättas med en annan godare uppmärksamhet kanske?..*tror*

#17 Korrekt waara…

jag vet inte vad personen egentligen lider av för sjukdom. men rent allmänt så tror jag som många andra har skrivit.

att hon finner en trygghet i sjukdomen och inte vill/vågar vara frisk.

det går inte att hjälpa någon att må bättre som inte vill det.

det betyder inte att du behöver säga upp bekantskapen med henne om du inte vill, men för din egen skull ska du inte lägga för mycket energi på henne. tycker också att du ska vara ärlig och säga som du tycker och att du inte vill prata för mycket sjukdoms-prat

försök fokusera på friska saker ,byt ämne från sjuk-prat till frisk-prat, neutrala ämnen och sånt som du vill prata om.

istället för att uppmuntra det sjuka , och fortsätta ge det energi måste mönstret brytas. tex kan man säga -jag vill inte höra vad du mår dåligt av -jag vill höra vad du mår bra av  .

eftersom terapin hjälpte henne ,och du har föreslagit att hon börjar där igen så kan du ju säga till henne att - du vet själv vad som kan hjälpa dej, och jag tror dej om att kunna ta tag i saken och lösa dina problem själv utan mina råd, så vi pratar inte mer om det . det är meningslöst att ge råd ,det ger bara näring till mera beklagande i stil med men kan jag inte göra för det.och det och det o.s.v.

tycker oxå att du själv ska känna efter hur mycket och offta du vill och orkar umgås med henne , utan att känna dej tömd på din energi  lycka till

igår gjorde jag en intressant sak…på min MSN skrev jag att jag lyssnar inte på mer gnäll. Inga av min kompisar skrev något på hela kvällen, de brukar alltid skriva annars.

Inte hon o ingen annan skrev en mening…

Du visar att du inte ställer upp på detta längre!? Bra.. du verkar börja ställa krav..?!.. Härligt!

Bra gjort Jonnis.

Toppen Jonnis…du ska se att dom hör av sig igen,ge dom lite tid att smälta dina ord bara..*L Kram

Bra säger jag med! Och intressant att ingen skrev… är du som jag var förr? En enda stor spyhink för alla mina vänner, de skulle ha obegränsad tillgång till mig, när DE behövde och då förväntades jag ställa upp och lyssna, stötta och komma med goda råd (jag hade förstås själv vant dem vid detta). När jag sedan behövde dem hade de ALDRIG tid/ork/lust att lyssna. Och när jag började ställa egna krav och sätta upp gränser var tråkigt nog inte en enda av dem så engagerad att de ville fortsätta vara mina vänner.

#24  ack vad jag känner igen detta….tyckte bara inte att jag vill skriva det innan…*S*

Hehehe, kanske det var dumt, men det jag vill peka på är att det är destruktivt både för den som gör så (jag i detta fall) och de som utnyttjar och får lov att utnyttja en. Plus, det viktigaste av allt, det går att bryta!

Jag mår så otroligt mycket bättre nu och har börjat bygga upp ett nytt vänskapsnätverk. Jag har mått jättedåligt av att bli sviken av vän efter vän och jag har inte lyckats hitta nya, förrän ALLA de gamla var borta. Först då började nya kontakter strömma in som genom magi :)

#24+25 När ni för det på tal så :)… exakt samma här!! Exakt samma fenomen!.. sen när jag själv däckade så.. då fick man veta vilka som egentligen var vänner.

nu har folk börjat höra av sig. Men tyvärr, allt som vanligt igen. Kompisen ringde häromdagen och sa "ja, idag ska jag till xxx (kompis t henne) och igår hade jag 37.8 i feber så jag vet inte om jag ska dit egentligen". Och sen "ojdå, jag skulle ju med till harmonimässan, men jag var där förra året och dte var bara konstigt så jag bokade en tågbiljett istället".

Jag fick ett mail av henne dessutom "jag har nu bestämt mig för att bli frisk på egen hand utan hjälp". Idag har jag ätit en smörgås med messmör".

Jag skrev "om du ska bli frisk ngngång måste du tillföra näring till din kropp".

Sen dess har hon inte ringt..

Varför omger jag mig med sådana människor *suck*

#28 Fortsätt på samma linje som du börjat och avvik inte för hennes skull. Tycker du är jätte duktig Jonnis. Varm kram till dej.. By the way så är 37.8 *C ingen feber…här kallar vi det i allafall för "stegring"

Instämmer med Brokenfether Jonnis! Gå inte in i det gamla bara så kommer det att lösa sig alldeles av sig själv. För då kommer det ganska snabbt att bli synligt om de är intresserade av DIG som den människa du är eller bara den tröst och omtanke som du är så bussig och ger dem hela tiden.

Fortsätt samtidigt gör annat så att du inte saknar dem och så att det går upp för dem att ditt liv är fyllt av andra och roliga saker med!