Jag har nog varit sådan att jag sparkat igång kroppen fast den inte har velat vara med, vilket jag antar jag får lida för nu. Ändå kan jag inte låta bli att göra likadant fortfarande när huvudet tycker att jag ska göra vissa saker som inte alltid är så smarta. Bättre på att lyssna på kroppen har jag blivit, men borde lyssna mer

Samma här,envisa oxar.Har skador men som jag sa till läkaren att om jag bär jette tungt och kämpar hårt så går smärtan över för då blir det som en bedövning.Det är väl de egna endorfinerna som sätter igång tror jag.Men nu sitter jag här och har endå ondare,kan ju inte springa ihjäl sig.HaaaHaa!!!Ja det är nog svårt att lära sig,men man mår nog bäst på att röra sig endå.Men på ett mer sansat sätt kanske.Vill ju såååå mycke!!!!!!

Jag lyssnar mycket på kroppens signaler. Är kroppen trött, då sover jag.

Jag lyssnar till kroppens signaler, men ibland så är det latoxen i mig som protesterar och då sparkar jag igång den.  Då sätter jag upp ett mål att, bara jag gör det där hemska nu så kan jag göra det trevligare sedan. Sedan har jag ju tränat sedan sex års åldern och tänjt på gränserna många gånger för att bli starkare/uthålligare, men då har också kroppen tålt det. Idag blir det lugnare träning och jag lyssnar till kroppen, men visst tänjer jag fortfarande på gränserna, det är ju så jag bygger upp den.

Nu har jag ett arbete som visar vägen för mig genom min långa erfarenhet. Jag vet vilka signaler som är "äkta" och vilka jag skall ignorera - men träna, det kommer jag alltid att göra - och vila det kommer jag också att kosta på mig. Vila är återhämtning efter ett träningspass och det är då kroppen bygger..

Tyvärr så lyssnar jag inte på kroppens varningssignaler utan jobbar på…Stoppar i mig värktabletter och fortsätter.Är man inne i nått roligt jobb ,vem vill avbryta! Tränar inte men lyfter tungt och varierar jobbet med att sitta eller stå och jobba! Vila gör jag när allt som ska göras är klart annars får jag dåligt samvete..knäppt va

#5 Jag liknar dig vid en "slugger" abbi.  En som bara går på utan att känna efter. Men snälla tösen, du är ingen ungdom längre - fast har man bara roligt så.. det blir en svår avvägning det där.

jag smyger in här o lägger mina tankar om min kropp.

Jag töjer nog på vad den klarar. Men, när jag kommer i gång. i min egen tackt, så får jag nog säga att jag mår rätt bra.

"slugger" aldrig hört det utrycket förut*L*

Jag har varit så'n som du Tuvan och som du abbi beskriver er. Bara bitit ihop och kämpat på, tagit en tablett och bitit ihop mer (båda mina framtänder är spräckta idag!). Men till slut sa kroppen ifrån och la sig ner och efter det vägrar den att fungera igen. Så nu står jag med en kropp som bestämmer allt, det finns inga tricks eller lirkningar, inget tvång eller tabletter som kan få den att vilja igen… så nu är det den som bestämmer till 110% och jag får vackert rätta mig efter den vare sig jag vill eller ej. Så att lyssna i tid är avgörande som jag ser det.

Jag biter ihop ibland och ger efter ibland. Situationen får avgöra. Vill kroppen vila så får den göra det men motion är en annan femma. Jag har kommit på att eftersom jag har kroppsarbetat sedan 13 så har inte det där med extra motion varit något för jag har varit alldeles för trött. Ridning däremot har varit den motion jag utövat så gott som dagligen i många år. Nu när jag inga hästar har så rider jag ett par ggr i veckan som mest.

I yngre dar sparade jag inte på mig, men nu på äldre dar har jag tvingats lyssna och ta vara på kroppen. Bl a har sjukdom varit bidragande, men också tack vare sjukdomar har jag lärt mig att lyssna på och lyda kroppen.