Är det verkligen ett vuxet beteende? Vuxna och speciellt föräldrar ska väl vara bra förebilder till barnen? Jag tycker att det låter lite rörigt.. Utfrysning o mobbning är bland det värsta jag vet! Det är så synd att vi människor emellan inte har bättre hyfs.. Det handlar ju faktiskt om våra tankar och känslor, inte bara om andra utan till oss själva oxå!

Du borde ta upp detta med skolledningen! Innan det blir värre!

De är informerade förstås. Men att tro att de skulle ändra på dessa tjuriga människor som fryst ut mig (och i förlängningen mina barn) sedan jag flyttade hit för snart 20 år sedan vore dumt. Vi pratar mycket om det hemma och försöker ta tillvara på dem som inte är sådana istället.

fruktansvärt tycker jag,vuxna människor som agerar på sånt sätt,de borde veta bättre

för nån av dem har säkert blivit mobbade som barn,men dom drar med strömmen för att det är bekvämare så

Tyvärr är det här beteendet väldigt utbrett här där vi bor. Jag är inte uppvuxen här och kommer aldrig någonsin att accepteras, jag har dessutom skilt mig från en man härifrån trakten, lever ihop med en yngre man och har gått mina egna vägar och sådant ses inte på med blida ögon här. Trakten är högkonservativ och sådana som jag vill man inte veta av helst, här är drömmen för många att vara hemmafruar och få ägna livet åt att serva sina män (inget fel i det men när det blir så utbrett funderar man lite…). Jag kan dock lägga till att beteendet är till 98% kvinnligt, papporna hälsar och är trevliga (åtminstone utåt) medan mammorna beter sig som skit.

Hinner inte kommentera så mycket men jag känner med dig och din familj. Jag blir bara så förbannad när jag får hura hur de som kallas vuxna beter sig

kram

Tack för ert engagemang.

När det gäller mig själv är det här inget jag går runt och är ledsen över längre. Jag bryr mig inte om vad de tycker om mig, de känner ju inte mig och har inte försökt lära känna mig heller. Men när det drabbar barnen är det lite knepigare. Det enda jag kan göra är ju att stärka mina ungar så att de känner och förstår att det inte beror på dem, utan att de är de andra som beter sig konstigt. Plus att lära dem att inte vara sådana själva.

Sedan tänkte jag nog när jag startade tråden i lite mera genrella termer, alltså inte om just vår situation (den fick mera utgöra exempel). Men om det ser ut så här på en liten ort i Sverige så är det inte så svårt att förstå att det är krig och att maktspel får härska. Om man inte ens kan hälsa på sina barns klasskamraters föräldrar, hur ska vi då kunna förvänta oss att t.ex. grupper som legat i krig i andra länder plötsligt ska vara sams för att de kommit hit… och med oss som förebilder…

Det var mera en allmän reflektion över samhället i stort.

Det är för jäkligt hur det än är. På min arbetsplats t ex så finns det vissa som inte ens hälsar, även om du möter dom näsa mot näsa nästan. Om det är par, så hälsar mannen, men inte kvinnan. Kan inte förstå beteendet.

Tror man som vuxen att man är förmer än andra när man gör såhär. Barn ser och hör mer än vuxna tror. Såna personer borde ta sig i kragen och växa upp och framförallt skämmas.

Jag håller fullständigt med dig!

Och självklart gör ju barnen likadant sen… och så klagar de medelålders (de i min ålder och äldre) på ungdomen och barnen idag! det är verkligen inte konstigt att inte barn och unga visar respekt när de s.k. vuxna inte gör det, och agerar så helt medvetet dessutom.

Jag har oxå funderat över vad som skapar det här beteendet, handlar det om låg självkänsla tror ni så att de känner sig hotade av oss på mågot sätt?

Jag har testat att vara oerhört vänlig mot dem och le och hälsa för att överbrygga vad det nu kan vara, och det fungerar på kanske 1% av dem. Resten fortsätter enträget att titta bort, till och med när man står bredvid dem i kassakön och barnen pratar med varandra. Men då brukar jag hälsa på barnet istället för på mamman!

Ja man kan onekligen fråga sig vad det är för fel, varför människor låter sig ledas av gruppmentaliteten. Och att människor tycks peppa upp varandra till att bli totalt känslolösa och fruktansvärt elaka mot hackkycklingen.

Alla sådana handlingar måste bero på en underliggande rädsla.

Motsatsen till kärlek är ju rädsla

Usch …jag blir så illa berörd när jag läser om sånt här..mycket för att jag själv va mobbad på ungefär samma sätt..utfryst,fick inte vara med i grupperna,vald på en nåderosv..Detta avspeglas mycket i hur jag är idag avvaktande ,litar inte på någon,blir ledsen när jag hör att jag inte blivit tillfrågad när det är samlingsutställningar etc etc..usch och fy

Har samma tendenser med konkurrenter i stan hälsar inte tisslar och tasslar..Jag är då övertrevlig!

Men som du säger hoppis så är det hemskt för detta präglar hela vårt samhälle..och man måste vara så himla stark..

Skulle det inte gå att göra nått åt så skulle jag flytta mitt barn från den skolan…Jag hade velat att mina föräldrar brytt sig på det viset!

Det är svårt att veta hur man ska göra tycker jag. För hon får ju vara med och leka oxå, hon är inte alltid utanför. Hon söker sig dock mycket till killarna i klassen för där är hon välkommen och de leker så himla bra ihop. Till hösten byter hela hennes klass skola och fröken och har vi tur så blir det som en nystart, ska prata med den nya fröken så fort jag får veta vem det är.

Men det är som du säger abbis, det skapar redan från början en känsla av att man inte duger och det är därför vi ägnar så mycket tid åt att prata och prata med henne om att det inte är henne det beror på utan på andra saker.

Känner igen mig mycket i detta med utanförskap. Jag har bott här i trakten i nästan 20 år och är inte fullt ut accepterad. Av någon outgrundlig anledning har jag inga nära vänninnor som är födda och uppväxta här med undantag av en. Hon å sin sida får dras med att hennes föräldrar inte var / är accepterade och det var missbruk i den familjen vilket resulterade i fosterhemsplacering för henne i 8 års åldern.
Jag har ändå fått en gratisskjuts in i gemenskapen p g a att min man var född och uppvuxen här och att vi skaffade barn tillsammans. Nu är min man död sen några år tillbaka men jag och barnen lever "genom honom" i det sociala livet här på orten.

De yngre har inte samma tankar lika starkt som de äldre så det är nog mer en generationsfråga.

Sen är jag en sån person som inte kan vara tyst då det uppstår orättvisor, det har också bidragit till vår acceptans bland befolkningen. Men det kan också vara en nackdel…

Nog skvallras det mycket bakom min rygg, men jag orkar inte bry mig. Bl a att folk trodde att jag skaffat mig en ny pojkvän som var mycket yngre än mig kort efter min mans dödsfall. (kan berätta att det faktiskt var min lillebror som flyttade ner till mig tillfälligt för att vara ett stöd för mig och barnen.)

Köpte en annan bil men lät den gamla stå kvar på tomten och använde båda parallellt ett tag. Då hade jag genast ny karl igen…

#14 Tänk att folk har så fattiga liv att de måste leva genom andra

Du får se dig som en inspirationskälla till dem som vågar gå över staketet.

Kram Åsa

#14 Jo det känns igen Jag gjorde ju den stora dumheten att jag skilde mig från mannan jag flyttade hit med, han är uppvuxen här… så de gemensamma vänner och bekanta vi hade tog alla hans parti, slutade helt att kontakta mig och en hel del av dem slutade till och med att hälsa på mig. De umgås fortfarande och är väldigt goda vänner medan mig har man fryst ut.

Det är förstås deras problem och inget jag lider av nu längre, men själva agerandet kan man fundera över.