Jag tror inte det är så lyckat att någon av parterna sätts på " pedistal ", däremot skall man ju respektera varandra och inte försöka förändra varandra.

Det tog lång tid i mitt nuvarande 30 åriga förhållande innan jag insåg att jag inte kunde förändra min sambo.

Ibland behöver man förändra sig själv också, tänka på ett annat sätt.

Vad som händer när pedistalen faller är nog att antingen reda ut förhållandet och vara på samma nivå, leva på lika villkor…….annars tar nog förhållandet slut.Det här med relationer är lite knepiga frågor. Spontant känner jag så här, många tror jag ger upp förhållande för lätt och för många tror jag stoltheten sätter en käpp i hjulet.

Kram

Jag har nog aldrig gjort det i en kärleksrelation. Däremot har jag nog haft den synen på både mina föräldrar och min storasyster. Om man med att sätta på pedistal menar, att man är totalt okritisk och kan bortförklara allt dåligt de gör på diverse märkliga sätt, alltså.

När man kommer till insikt blir ju fallet från pedistalen väldigt högt och man kan känna sig oerhört sårad och sviken, samtidigt som man blir generad eller skäms över att man varit så naiv och inte sett vad som pågick. Och dessutom inser man kanske hur man tillåtits behandlas i den här glorifieringen av den andra parten.

Det påverkar väl en själv på det sättet att man ofta tar på sig skuld för det som är dåligt, det kan ju inte vara den andre… och den andre har ju orimliga förväntningar på sig, förväntningar omöjliga att leva upp till.

Det som är viktigt för en själv när man bearbetar det tror jag är insikten om att man själv bär 50% av ansvaret för att relationen blivit sådan. Det är ju ett mönster man skapar tillsammans, och det kan nog vara både knepigt och jobbigt att inse.

Tack så jättemycket för era svar. Jag vill gärna ha fler reflektioner.

Du är så klok Hoppismärks att du har erfarenheter av ämnet.

Kram Åsa

Tack det var himla gulligt sagt!

*generad*

Kram tillbaka!