Jo, håller nog med dig här. Även om inte min ungdomstid var särskilt rebellisk (nja… kanske lite då) så vill jag inte tillbaka dit, till viss del. Osäkerheten, okunskapen, egot - inget jag vill ha idag. Däremot så hade den fysiska styrkan, uthålligheten, att inte bli trött efter en natts arbete och sedan en dags städande o handlande o fikande utan pigg och glad går på festen som varar natten igenom.

Jag tror att de som får komplimangerna att de ser yngre ut än de är får det just för att de ser yngre ut fysiskt.

Vår kultur belyser inte det vackra med ålderdom, vårt samhälle accepterar inte ålderdom. Ålderdom behandlas som grejor, är de gamla byts de ut, kasseras, fyller ingen funktion. Förbaskat trist! Så mycket kunskap åt pipan. Men kanske det vänder när vår generation vägrar blir kastad på soptippen efter ett visst datum.

Hoppfull.Kan för stå ditt tänkande.

Men jag hör till dom som är äldre men känner mig yngre.

Hur skall jag beskriva detta nu i skrift så det inte blir galet.

Men som jag skrev i inlägget.Jag har livserfarenhet.O den kan komma fram rätt så fort i olkia sitvationer.

Men i det stpra hela så är jag en busig mäniska.För mig blir livet lättare om jag har min humor…Det är lätt o hamna i det mörka hålet.Där har jag varit o dit vill jag inte igen…

Hoppas att jag har kunnat förklarat lite hur jag ser på det..

                                       Lena.

Jag tror oxå så… att det här hör ihop med den extrema hysteri som finns kring åldrande! Att bli gammal är att bli värdelös.

Men det är därför som jag försöker säga att jag trivs med att mogna och bli trygg, det blir bättre och bättre i livet ju äldre man blir. Jag tycker dessutom på fullt allvar att rynkor är snyggt. Grått hår tidigt tyckte jag däremot var jobbigt att få men nu har jag accepterat det med!

Vi måste jobba själva på att vända den här trenden tror jag, genom att sluta idealisera ungdom och sluta försöka vara och se unga ut. Det är ju en sak att se fräsch ut och en annan att se yngre ut.

Jag kan faktiskt säga att jag känner mig som 18,och då menar jag bara att jag är så barnslig

Har ingen åldersnoja annars,är annars en stolt snart 45-åring,men känner fler som har det i släkten

#2 Jag tror absolut att jag förstår och jag menar inte att man inte får vara lekfull för att man blir äldre.

Men är inte det just en av fördomarna som finns? Att man får inte vara lekfull och ha roligt och busa när man blivit äldre? För mig är det ingen motsättning, lekfullhet handlar inte om ålder utan om känslor. Lekfullhet åldras inte… däremot att vara omogen, ta omogna beslut, ha liten erfarenhet vilket påverkar ens livsval, det hör ihop med ungdom.

För mig är att vara barnslig detsamma som att vara omogen och inte kunna reda ut saker, inte kunna hantear konflikter, att sura, att inte kunna kommunicera mm mm. ni vet som ungar och ungdomar gör när de möter motstånd. Medan att vara lekfull är något helt annat.

Borde man inte skilja på de sakerna?

Jag gillar att bli äldre! Nu är jag 33 å jag får alltid tänka efter när folk frågar mig hur gammal jag är det är så totalt oviktigt för mig. Jag känner oxå att människor börjar ta mig lite mer på allvar nu när jag har passerat 30, är gift, har barn och eget företag.

Jag sa senast i förrgår till min man att jag tycker han blir snyggare å sexigare ju äldre han blir

Det är klart att det är bra att ha en frisk kropp, men är en snygg (enligt vårat samhälles ideal) alltid frisk…

Mitt sätt att se det på är ivarjefall att ju mer erfarenhet å livsglädje ju intressantare människa. Våra vänner är mellan 18 och 92 å alla har dom lärt oss något mycket värdefullt om livet

Jag har lite svårt att förstå det där med att känna sej som en en särskild ålder,då måste man först reda ut hur alla olika åldrar ska kännas.

Men jag tror oxå att det finns en oskriven lag i vårt samhälle som säger att det är negativt och fult att vara gammal,att gamla människor skulle vara tråkiga och sakna humor mm. Det är heller inte riktigt accepterat att se äldre ut,många gör ju plastikoperationer för att dom vill se ut som 25 när dom är 55.

Jag anser att det är ett förnekande mot sej själv och den egen ålder att säga att man känner sej som en annan ålder än man är.Håller med hoppfull om att det vore en tragedi att vara 55 och inte alls ha utvecklats sedan man var 18,vi utvecklas hela tiden och samlar livserfarenheter.

Hoppfulll.Denna rad…livserfarenheterna vara något positivt som man ska vara stolt över. Jag är stolt över min livserfarenhet o vad jag har gott igenom både på gott o ont.Livet är ju en resa….O min erfarenhet kan ingen ta i från mig.

Men jag för min del har ett ungtsinne.O kan inte förstå hur jag har blivit 53 år.Vad har åren tagit vägen.Ockej jag ser mig ju i spegen o det är ett gamalt ansikte där.Men det är ju jag……

Känner bara att jag vill försvara mig lite..

Jag har alltid känt mig hemma i alla mina åldrar. Varje ålder har ju sitt. Att vara "yngre" än vad jag är, nej det skulle jag inte för då hade det inte varit jag. Jag är jag som jag är just nu och det är helt ok för min del.

Jag har varit vackrare, jag har varit smalare, jag har varit mycket fysiskt aktiv och detta är jag tacksam för att jag har fått uppleva. Men jag accepterar helt och fullt den jag är.

Förutom de grå håren, de vill jag inte ha *fniss*. Men jag kanske slutar att tona håret också en dag, när det blivit så pass grått att det blir snyggt. (se där, kärringen är fortfarande fåfängd!)

Man kan vara mån om sitt utseende utan att sträva efter att se ut som en 20-åring.

Tyvärr så accepteras inte äldre människor i vårt samhälle. Inte barn och ungdomar heller tyvärr. Det ser man på hur sammhället fördelar sina resurser. Man ska tydligen vara 20-40 år. Då är man produktiv. För det är ju det som belönas i Sverige just nu. Ooops, nu blev det politik. Sorry!

Jo, en sak till:

Barnasinnet kan man ha kvar tills man dör - tycker jag. Även om man är vuxen och mogen så måste man ha humor och få vara lite fjantig och tänka lite som Pippi Långstrump

för mig är barnslig att man har lätt för skratt och kan skratta åt helt tokiga saker som inte har någon mening och att man kanske  fortfarande är lite naiv.För mig är lekfull och barnslig typ samma sak

äh,jag har svårt att förklara

#11 Jag förstår vad du menar Tiia! Jag är barnslig och naiv, tycker världen snurrar för fort och "förlorade" några år där jag gick o väntade…på jobb…på barn… Blev liksom…tja, tiden stannade. Nu är jag plötsligt 45½ o känner mig inte det minsta mogen o ansvarsfull! Det känns liksom att jag missat ngt där mittemellan…

Retar mig på att den gängse synen på en "dam" i min ålder ska vara prydlig, proper, välklädd o uppföra sig på ett visst sätt. Sådan är ju inte jag! Eller är det bara som jag tror?

/M…för lat för smink o nu även hår. Kolla in senasta looken!

För mig är barnslig ett ord som ofta används lite synonymt med omogen och då på ett negativt sätt. Man tycker att människor är barnsliga när de surar istället för att reda ut konflikter t.ex.jag har jobbat ihop med personer som när de fått (helt befogad) kritik under ett möte rest sig upp, skrikit något, smällt igen dörren och gått hem… det är att vara barnslig för mig!

Lekfull har en helt annan innebörd för mig, då tycker man om att leka och busa, man är sprallig och öppen för upptåg. Hos en vuxen människa kräver det en viss mognad (om det nu inte bara handlar om under-bältet-humor förstås) att våga leka så det tycker jag är positivt.

#12 Jag tycker inte att det finns någon gängse syn på "damer" i din ålder… tror knappt man betraktas som dam i 45-årsåldern. Gränserna har ju flyttats och nu betraktas man ju som mitt i karriär och familj vid den åldern vilket man absolut inte skulle ha gjort när jag var barn. Då fick kvinnor barn runt 20 och var tanter vid förtio när barnen själva var 20 och hade flyttat hemifrån. Men det var ju förr…

Däremot tror jag att det finns en del som stör sig (inklusive jag själv ) på kvinnor i vår ålder som klär sig och uppför sig som 15-16- åringar. Det är sorgligt tycker jag, men inte helt ovanligt.

Med mogen, ansvarsfull menar jag t.ex. att man hanterar ett hushåll, ett jobb, att ha barn och se till at de får mat och rena kläder, kommer till skolan i tid osv. Sådant som man inte klarar när man 18 år på samma sätt.

Intressant med olika synsätt tycker jag

#12 Snyggt!!!

Min bror och hans fru jobbar med mode sedan många år tillbaka och när någon här i min familj fyller år så får vi alltid kläder av dom, som en tyst liten fin vink om att vi kanske inte är dom propraste i stan

Jag är nog den enda kvinnan i världen som inte är intresserad av kläder, skor eller väskor

#14 Nehejdå Challis… jag är inte ett dugg intresserad! Särskilt inte av väskor och skor… äger inte ens en väska! Kläder skulle jag nog vara en aningens mer intresserad av om min kropp passade i dem 

#14 Nej då, här finns det en till som inte är intresserad av kläder,skor eller väskor. Inte smink heller för den delen.

#15, #16 Skönt att höra att jag inte är ensam

Hörde på Oprah för några år sen att ALLA kvinnor ÄLSKAR skor (hon har väl några hundra par) å jag tittade på mina 3 par i hallen å asgarvade. Jag har stövlar, promenadkängor å ett par jag har när jag är ute på jobb. Dom byts när dom inte håller ihop längre

Hahaha, ja jag har ett par vinterkängor, ett par gympadojor (som jag ärvt av min son) och två par sandaler, jo åsså gummistövlar förstås. Det är hela samlingen!

Smink gillar jag även om jag aldrig sminkar mig nästan ja, jag handlar inte smink heller direkt men tycker att det är urkul att få gå på fest och fixa till sig!

Jag har haft många skor i mina dagar, men det var när jag jobbade och hade fötter för olika sorters skor.

Numera har jag bara fötter för sandaler, gympaskor och kängor. Och det är faktiskt helt OK

Jag har ingen åldersnoja och känner ingen i släkten som har det.

Ingen åldersnoja här heller. För mig är siffrorna en sak och hur jag känner mig en annan. Har ingen längtan efter att vara 20-30 igen, och tänker behålla mina rynkor. Däremot vill jag inte vara osnyggt grå så därför dyker jag ner i färgburken när så behövs.

Kläder tycker jag är kul, därmed inte sagt att jag springer och köper märkesgrejer, tycker inte att det är värt de pengarna. Kul är det också när mitt 17-åriga barnbarn kommer in och lånar ur min garderob mest jackor och tröjor då, för när det gäller klänningar o kjolar stämmer inte smaken o figuren

Min bror är väldigt åldersnojig och fasade sig för när han skulle fylla 50 tyckte att nu tar livet slut.

Jag är inte intresserad av väskor och skor,men däremot min man är en skoist.

Oooh, kläder är skoj…skor…ojojoj…kul m ngn ny väska *men* det är onödiga utgifter för en fattig familj o jag lägger mkt hellre pengar på mina hobbies…*om* jag inte skulle råka bli rik. Sedan träffar jag så sällan folk att jag behöver inte en stor garderob. Det är också svårt att hitta ngt som man känner sitter bra o är i rätt färg. Skulle sy själv om jag hade tid, lust o råd att köpa tyg. Visst är det konstigt att det blir dyrare att köpa tyg o sy eget än att köpa på H&M…barnarbete i utlandet förstås…

Apropå kläder, Hoppis; hur klär man sig i 40-årsåldern då…så man inte gör bort sig vill säga.

Känner mig antingen för gammal el för ung för det jag hittar i affärerna…

Ålder är nåt som vi har hittat på för att kunna inordna "åldersgrupper" i system. Vi är ju systemfixerade - enklast så. Att jag är äldre idag har jag mina tidigare ungdomsår att tacka för. Varje ålder har ju sin utvecklingsfas och alla dom faserna tillsammans gör mig till den jag är idag. Alla åldrar är alltså lika viktiga som jag ser det. Att jag har turen att se ung ut gör inte saken sämre - tvärtom, det får mig att "skärpa till mig" och inte tappa intresset för hur jag sköter min kropp/själ. Varken kläd-eller skofixerad heller, skönheten kommer väl inifrån..?

Ålder. Också något som vi fått lära oss har en viss betydelse. Inlärda tankar kring ämnet avgör betydelsen det har för oss, kultur o s v avgör. Men jag är ju inte något av det där inlärda ändå..

Jag kan ärligt säga att jag inte funderar över detta med ålder. Det är så pass oväsentligt hur gammal man är räknat i hur många jordvarv man funnits här. Varför skulle det ha någon betydelse? Man är ju det man är och lika vacker och unik oavsett siffror.

Jag är mer intresserad av människan bakom siffrorna. Alla åldrar har sin tjusning och det är som det ska. I slutänden kan vi bara existera här och nu och kanske är det dags att vara den man är - tidlös, utan ålder? Bara i nuet går det…

Att släppa "åren som gått" är nog det bästa man kan göra för sig själv. För hur kan man leva fullt ut här och nu om man bär omkring på sig själv som barn, som tonåring, som ung vuxen o s v? Jag är inte ett barn, jag är inte en tonåring, jag är inte ens den jag var igår eller i morse. Faktiskt.

Min kropp förändras ständigt; celler föds och dör, tankar och känslor föds och dör, åsikter föds och dör. Hela tiden, ständigt flöde. Vi är aldrig densamma - vi är i ständig förändring. Vilket är underbart!

När jag blir tillfrågad hur gammal jag är så har jag på sätt och vis lust att fråga: "Vad har det för betydelse?"
Och så måste jag också verkligen tänka efter.
"Hmm, när är jag född? 1972. Okej och nu är det 2009. Då är jag…jaha, oj, jag fyller ju 37 i höst! Vad lustigt!"

Jag ser på siffrorna och de känns inte som jag. Inga siffror känns som jag. Jag är liksom bortom det. Svårt att förklara, det är en känsla, en upplevelse.

Och sen glömmer jag det igen, tills den gång någon annan frågar. Inte för att så många gör det numera, men ändå, haha. Sån är jag. Nuförtiden.

Jag håller med dig om detta Tunridan!

Men jag tycker ändå att man är alla sina åldrar, även om man inte fokuserar på barnet jag var då, så innehåller jag ju barnet och den jag är i detta ögonblick är även det barnet. Man är ju alla sina åldrar på en gång tycker jag. Men som sagt det betyder inte att man ska stanna på en viss känsla som man fått i en viss ålder… om jag gör mig förstådd

I viss mån är det nog det du skriver om som gör att jag blir lite förvånad när människor säger att de är t.ex. 55 men känner sig som 18… för man känner sig väl som man är just nu? Annars klamrar man sig ju fast vid den man var… Och att vara lekfull när man är 55 har ju egentligen inget med 18-åringen att göra eller?

Så tänker jag…

#26 Det kan var ett sätt att åskådliggöra hur man känner sig också. Man kan ju inte säga att; jag är 55 men känner mig som en 70-åring heller!  Även om den 70-åring man tänker på just då är hur ungdomlig och "knak" som helst. Det är väl ett talesätt antar jag.

Jag tror att uttrycket jag är XX men känner mig som 18 är bara något man slänger ur sig för att göra sig rolig..inte nått man menar direkt.Jag kan säga att -idag känner jag mig som en 90årig gammal kärring.Det är bara för att uttrycka den känslan man har i kroppen ,helt enkelt.

Att få höra att man ser yngre ut än man är är väl bara roligt för vem vill se äldre ut än man är!

Modet är idag antingen väldigt ungt eller väldigt tråkigt.Jag har äldre väninnor som fortfarande har sina vältrimmade kroppar kvar och då fixar man en kort kjol men alla gör inte det.

Själv tycker jag det känns bra att hålla sig fräsch både i hår och kläder.Jobbet kräver lite av detta för tänk och möta en person bakom disken som ser slabbig ut luktar illa och med ovårdat yttre vem vill handla av en sådan expedit.

Har ingen åldersnoja då jag tycker alla åldrar har sin charm.Idag har jag rätt mycket erfarenhet och pondus att luta mig emot.Blev aldrig tagen på allvar som 20åring men lovar att det är ingen som ifrågasätter mig nu inte ens dom som gjorde det för 30 år sen och det är kul.Det tråkiga är att livet tar slut så fort och när man passerat 50 går det bara utför även om jag kommer bromsa med hälarna så mycket det går*L*

#27 & 28 Jag tror att ni har helt rätt!

Och det är väl just det jag vänder mig emot i mina filosofiska eller kanske sociologiska tankar. För att det gör att man kopplar samman en känsla med en ålder och det skulle jag vilja ha bort.

Att man är lekfull ska inte kopplas till ungdom, det är man ju hela livet eller hur? Och skröplig i kroppen känner man sig med emellanåt… Kanske skulle vi kunna minska den här åldersnojan som är så utbredd om vi slutade koppla det som är positivt till ungdom och det som är negativt till äldre? Eller vad tror ni?

#26 Ja, man kan ju se det på så många sätt förstås och jag förstår också hur du menar.

Detta tyckte jag om:
"I viss mån är det nog det du skriver om som gör att jag blir lite förvånad när människor säger att de är t.ex. 55 men känner sig som 18… för man känner sig väl som man är just nu?"

Javisst, så bra du uttrycker det tycker jag. Man kan ju bara vara just nu och känna sig som man gör just nu. Man kan inte vara något annat egentligen och då är väl frågan; vem är jag, nu?

Oj oj, nu blir det djupsinnigt.  Det var som jag tänkte härom dagen: Tänk om det inte finns någon tid? Utan allting är just nu.? Tiden är något vi har hittat på bara för att hålla reda på när vi skall göra vad..? Solen finns ju hela tiden, månen finns där, bara det att den finns på andra sidan klotet ibland. Så, vad är tiden egentligen..?

#31 Tuva-Lena; älskar denna djupsinnighet och du är ju något på spåren! Vet du, jag läser i min kalender framför mig ordspråket för denna vecka, det är kongolesiskt:

"Den som ställer många frågor ökar mångas visdom."

Frågeställande av sånt vi alltid bara tagit för givet, tagit som verkligt och sant - är det som ger oss en skjuts i vår medvetande utveckling. Jösses, när man ställer de riktigt djupsinniga frågorna då händer det grejer!

#32 Jaa, ibland har vi våra ljusa stunder, bara det att vi inte tillåter oss att känna efter. Allt går ut på vårt linjära tänkande, där allting måste inordnas i mönster för att våra hjärnor skall kunna ha en chans att hänga med. Men kanske finns lösningen mycket närmare än vi anar, och kanske är den mycket enklare än hur vi vant oss vid att tänka.

Hm. Ålder vad är det? Jag är 36år på pappret men vad betyder det? För mig ingenting! Jag är inte min ålder, det är inte det som ger mig mina erfarenheter, utan det är vägen jag går! Det handlar om vilka vägar och tankar jag haft som format mig till den jag är nu. Det som blir spännande är vilka vägar jag väljer nu.

Jag är den jag är, jag ser ut som jag gör och ålder spelar ingen roll för mig!

Det är lite osorterade tankar från mig!

Jag funderar också över tiden och vad den är.

Beach Boys, The Shadows, Beatles. Det var typ igår.

MVH Stig. 59 på söndag.

Jag tycker det är jobbigt när folk blir eller gör sig gamla i förtid. Inte för att jag har något emot ålder i sig, utan gammal i betydelsen av att låsa fast sig vid vissa sätt att vara, klädval, musikval, hobbies osv. När man i ung ålder tappar eller släpper den mentala rörligheten.

Jag är 47 år och har som ambition att behålla min mentala rörlighet så länge det går. Självklart med plusset att jag får fler erfarenheter hela tiden.

Jag tycker inte det är positivt när jag möter någon som är lika gammal som jag, men som ger intryck av att vara 10-20 år äldre pga klädval, bristande kunskaper om datorer och internet och som enbart lyssnar på samma musik idag som när han/hon var liten/ung.

När folk slutar utvecklas och betraktar sig som "för gamla" för alla möjliga saker. Det tycker jag är jättejobbigt. Det handlar inte om att låtsas vara 25, utan om att fortsätta att vara nyfiken på livet.