Jag klarar så bra att vara min egen bromskloss,så jag behöver inga andra som agerar bromskloss åt mej. Fast det finns det säkert någon som drar i nödbromsen om jag skulle släppa bromsen själv och hitta gasen.

Jodå…moì!

Å andra sidan är det nog som mayolica säger, om inte jag säkerligen ngn annan. Har inte heller haft ngn som sparkat mig därbak o föst på det minsta.

Jodå uppväxt med en bromskloss fast limmad runt livet….

Sååå jag lärde mig att själv bromsa hårt

Ingen bromskloss här inte, tvärtom.

vet ni vad? Bromsklossar måste bytas när dom slits ner ….. sen går det som smort igen …man får allt vara lite "Bosse bildoktor" . 

Idag efter års erfarenhet tar jag tag i det medetsammas : frågar då "Var är problemet" ?

Svaret blir att dessa "bromsare" inte är medvetna om vad dom säger eller utstrålar…

Fast ibland kan det vara en tänkare till oss som bara har "framåt kamrater" inne i oss , att vi ibland kan få göra en halvhalt o få perpektiv.

Jag tillåter ingen att bromsa mig. Då slår jag ut mina vassa taggar. Om jag vill göra något som känns rätt för mig och som ger mig något osv. Ska ingen få hindra det.

Jag "är" och försöker låta andra vara. Livets skola fostrar sina elever olika *ler* / kram Spanaren

Just nu så är det nog min bank som är min största bromskloss..

Försökt byta bank men ingen annan vill ha mig*L*

Vad gör man åt detta , jo varje gång jag behöver dom ställer jag ultimatum .Antingen hjälper ni mig eller så får ni ingenting.Många gånger jag sagt att det går inte att lugga en flintskallig..Håller nog inte längden*L*

En annan bromskloss är tiden ..den räcker inte till riktigt och det gör att jag inte hinner med allt..

Tror ni att det kan vara så, att bromsklossarna omedvetet håller igen också? Att det dom egentligen är rädda för är förändringen och inte det nya man vill genomföra..?

Jag har, vad man kallar en bromskloss i min direkta närhet, emn om jag ber h*n att komma med något bättre förslag så blir det noll och ingenting. Det får mig att fundera i dom banorna, att det nog egentligen är förändringen som är det "hotfulla", inte idén i sig.

Ideér kan man ha hela tiden men att göra verklighet av idén blir en förändring..Själv är jag en idéspruta och vill göra så mycket..Ofta är det ekonomin som sätter stopp för mina idéer.

Man är så olika bara för att man inte har ett bättre förslag är det ingen bromskloss i sig det är bara brist på fantasi*L* eller att man inte har något bättre alternativ. En bromskloss är när man får nej och och bara gnäll för alllt man säger..eller att man hela tiden får höra att det inte går..

Haha…jag läser era inlägg & inser att jag har omedvetna bromsklossar…hrmmm… , som jag försöker bli medveten om….för att komma vidare i livet, med ett bättre mående….

De s.k bromsklossar i min närvaro, försöker jag undvika. De som jag ändå behöver träffa, typ nära släkt & arbetskamrater……försöker jag se som läromästare (vad kan jag lära mig av deras närvaro/beteende)

Jaa, livet är en upplevlse

Bromsklossar är till för att plockas bort! Alla har väl rätt att leva sitt eget liv…på sitt eget sätt…Visa hänsyn kan man göra ändå! 

Men jaaa visst är det svårt.

Jag jobbar hårt dagligen med att skaka av mig, bromsar som jag tillåtit andra lägga över mig.

Det är svårt… när man som jag… fått lära sig att vi är alla begränsade, av *nåt*/någon,

och att försöka men misslyckas drabbar andra hårdare än vad det drabbar dig själv.

Jag har böjt mig mig för andras/mammas vett och etikett i nästan hela mitt liv… för skammen av ett misslyckat försök, *Mitt* skulle ta livet av henne, enligt mamma, bättre att ställa in sig i ledet och blunda,än att försöka… och lära! 

Misstolka mig inte här… jag älskar min mamma!

Men mammas rädslor har styrt hela mitt liv… och jag fogade mig!!!

Nu är jag mamma och mormor själv!…

Aldrig att jag skulle skämmas över mina barns misslyckande!…

Att de vågar försöka!, eller vågar misslyckas gör mig såååå otroligt stolt!!!!

Mammor i all ära..min sa alltid -Va ska folk säga! Det va hennes bromskloss..Hon gillar inte alltid mina tilltag kan jag tilläga*L*

#13 Ja det kan nog vara så, att "mitt misslyckande", om det blir ett sånt, överförs på någon som står mig nära - och då "skäms" dom. Men va jobbigt!  Har man inte nog med sig själv?

#14 Så där sa min mamma också. Va ska folk säga?  Fast hon har fått tänka om sedan hon upptäckt att jag inte bryr mig så mycket. Men då hade jag min pappa som applåderade det mesta jag gjorde.

Det är ändå viktigt tror jag, att dom närmaste stöttar en när man vill pröva nya idéer. Deras stöd är väldigt viktigt och skapar den trygghet man behöver när man ger sig ut på okända vatten..