Jaa, visst är det så, och vafför ä' de på detta viset..?

Kanske för att det ha gått upp för oss att plötsligt har vi fått en massa tid över, och då gäller det att ta vara på den..  Resultatet blir att vi försöker göra för mycket på för kort tid, och då blir vi ändå stressade.  Vi ska ju alltid vara så effektiva i dagens samhälle. *tummen ner för det säger jag..*

Det är sanna ord. Jag har varit likadan själv, alltid haft bråttom och alltid stressat…men jag har slutat med det! Vi har ju bara ett liv…gäller att ta det tillvara…och njuta av tillvaron…Undrar hur vår värld skulle se ut, om alla tänkte så…att njuta av tillvaron…

Kram för tänkvärda ord, Spanis!

Det ska skjutsas hit och dit av föräldrarna och det ska hjälpas till i olika föreningar. Sedan ska barnen påhejas till varje match och där emellan, så finns det en massa av andra aktiviter som barnen ska hinna med.

Måste en vuxen individ verkligen haka på allt för att få en pondus i andras ögon.

Upplever nästan att samhället är så, för det ska gås kurser och det ska vara en hel uppsjö av olika aktiviteter.

Sedan så kommer det till, att varje kulturellt besök i din närhet ska besökas. Varje ny storfilm ska också ses, så att du har något att berätta om. Plus din dyra resa så att du får något att berätta om.

Föräldrar har barnens aktiviter plus sina egna aktiviteter. Stressigt värre ):-

Nej, jag älskar att ta allt i min egen takt och göra allt för min egen skull.

Inte konstigt att det är stressigt i världen plus att allt på jobbet ska vara rationellt och bra och utfört i en snabb takt.

/kram Spanaren

Jag tror att både våra barn och vi själva skulle må så mycket bättre, om vi lade tiden på att vara tillsammans istället. Hemmets lugna vrå duger så bra…eller något som vi gillar att göra tillsammans.

Gemenskapen försvinner i olika aktiviteter…bara för att det ska vara så. Jag brukar ofta säga "Det var mycket bättre förr, då jag var liten". I detta fall tror jag, att det stämmer så bra. Jag har verkligen kämpat för att våra barn, skulle få lite av den barndom jag själv upplevt…Hemmet ska vara jordens bästa plats!

Jag har inga egna barn, och ni får ursäkta nu om jag säger nånting tokigt, men ibland får jag känslan av att föräldrarna skjutsar iväg barnen för att få "vara ifred" helt enkelt. Man har så många måsten över sig att amn känner att man bara måste få lite tid över för sig själv. Ladda batterierna för nästa dag eller nästa vecka - annars bryter man ihop. Då känns det skönt om barnen kan roa sig själva på någon aktivitet. Visst är det hemskt om det skulle vara så? och så tror jag att många har det.

#4 Du har så rätt

Vet du vad jag sa idag när vi var på väg till stugan?

Barnen som bor lite längre ut i ytterområden får en bättre barndom (tror jag).

Dom lär sig att ta tillvara på fritiden på ett annat sätt plus kanske umgås med barn i lite blandade åldrar.

I en glesbygdsby så gäller det att hålla sams och att nyttja naturen till sina lekar.

Vad som är bäst?

Stressen infinner sig i alla fall inte så fort för dessa barn och föräldrar enligt min mening.

/kram Spanaren

Ps Jag har inga barn men tycka kan jag

Vi fick en gång höra från en väninna att Sonen kanske borde skaffa sig en aktivitet för; så han inte hamnar utanför när han börjar skolan. Den första talpedagogen han träffade sa att förutom att träna språket kunde han bli "asocial"…

Såhär i efterhand så ser man (jag o Guben iaf) att kanske hennes son hade mått bättre av att vara hemma o fått lugn o ro istället för att ha 3 aktiviteter/v förutom dagis o sedermera skola. Medan vår son har ett inre lugn, självsäker, social, duktig i skolan o väldig omtyckt av både kompisar o personal.

Säger inte att det är dumt med en fritidsaktivitet som de gillar men en är lagomt. Lite egentid både för barn o föräldrar sas är inte alls dumt. Sedan kan det ju bli stressigt även med det om man har flera barn som ska skjutsas till olika ställen på olika tider på olika dagar.

Jag tror också att det är bra för barnen att bo på landet…för oss alla egentligen. Själv skulle jag gå under bland en massa människor, bilar o avgaser. Alltid känna mig sedd o påpassad…å andra sidan blir det lite *för* lugnt här emellanåt då gamla vänner slutar höra av sig för att de inte längre "ser" en o har *så himla mkt att göra* så de inte orkar köra de 3-5 milen ut till oss för att hälsa på. Men…det finns ju för- o nackdelar med allt.

Mina barn har kunnat gå ut o leka själva sedan 2-3 års ålder, inga bilar, inga "fula gubbar". En stor gräsmatta o en jättesandhög att leka på/i, en skog att smyga omkring i, kossor, insekter, en älv att bada o fiska i, frisk luft. Istället för att lägga en massa kosing på dyr hyra i sportprylar har vi kunna resa runt en hel del både utom o inom landet. Sett o upplevt saker, andra människor o kulturen vilket skapar tolerans. Tyvärr inte så mkt sedan töserna kom, pengar, pengar, pengar…men med husvagn inom landet ger också mkt.

Ibland snöar var i en av oss in för mkt på en viss grej o det kan bli lite tokigt i längden…det gäller att vara öppen för att en del tycker annorlunda o mår bättre av det "jag" inte gillar/mår bra av.

# 7 Nu slog du huvudet på spiken

Försök att umgås med dina barn och lär av varandra. Försök att minimera stressen för er alla, borde gälla för alla /kram Spanaren

Ps Jag har en väninna som fick abstinensbesvär när hennes fyra barn blev stora. Inga mera skjutsar för alla fyra till musik och idrott. Slut med att vara gratis en funktionär här och där i alla fyra barnens föreningar.

Ds Nu har hon skapat sig en ny värld med resor och kulturella besök men glömmer ändå inte av sina vänner :-)

Vem ska egentligen fostra våra barn…samhället, skolan, de ledare som leder aktiviteter, ska de fostra varandra…eller är det föräldrarnas uppgift…Kanske inte så konstigt, att det blir som det blir i vårt samhälle…

#9 O alla har vi olika syn på uppfostran!

Skolan anmärker på vårt sätt, vi är för krävande.

Själv tycker vi att vi är alldeles lagom men att det är problem från ett visst barn att ta till sig o respektera det vi säger.

BUP tycker att vi är för snälla.

Hur gör man då o hur behåller man lugnet o förståndet o få ungarna till att bli förståndiga människor!?

# 10

Jag har alltid tagit mej tid att prata med mina barn. Lugnt och noggrant har jag förklarat att si och så är det. Därför gör man si och därför får man inte göra så. Jag har heller inte behandlat dom, som några som inte förstår. Barn är mycket mera smarta än vi tror…Sen har jag slösat med kärlek, beröm och uppmuntran…Jag har lyssnat på dom, även till sånt dom inte sagt rent ut. Jag har tagit mej tid…

Vill inte verka skrytsam, men jag har två underbara ungar!

Här har allt provats! Hon har inte velat lyssna, förstå o/el komma ihåg. Psykologen på BUP sa att hon har en sjusärdeles bestämmande vilja o att vi kommer att få problem med henne i puberteten om det fortsätter. Sedan var det tack o adjö!

Men, jag inbillar mig att hon lugnat ner sig lite, hon blir ju äldre. Men när hon vägrar gå till skolan för att…;"…fröken är dum som inte låter mig bestämma o sedan måste vi följa skolans regler!" o så ser hon sååå förorättad ut! Man vet inte om man ska skratta el gråta. Nej, varken hon el jag skämtar. Hon tror på fullt allvar att hon har rätt att göra precis som hon vill, bestämma över allt o alla. Allt ska vara rättvist till hennes fördel men andra struntar hon i. Jag o Guben finns till för att plocka upp efter henne o serva henne med det hon behagar komma på. Skära upp hennes mat, hänga upp hennes kläder och hämta o helst klä på henne ytterkläderna. Tack o lov inte alltid men många ggr/dag…o själv har man ont, är trött o har def inte samma tålamod som för 10 år sedan.

Nog gnällt!

Jag tycker att allt verkar vara så överdrivet nu för tiden,alla föreskrifter från olika experter om hur man ska vara och göra för att vara  perfekta föräldrar gör att det kan bli onaturligt.

När mina barn gick på dagis ansåg jag att dagis i sej var tillräckligt med aktivitet,ändå gick dom inte alls så långa dagar som många andra barn. När det inte var dagis lekte dom offta med andra barn ute på gården,eller inne hemma eller hos någon annan

 Här låter det som om inte barn kan leka själva längre,barn har i alla tider förr kunnat lekt utan att vuxna ska hitta på vad dom ska göra och strukturera upp allt. Dom behöver få möjlighet att tänka själva oxå och få utveckla sin fantasi.  

Jag är oxå skeptisk till allt detta skjutsande hit och dit,det är väll en sak om man bor så att det inte går att ta sej dit själv. Min dotter gick eller cyklade själv till stallet sedan tio års åldern,någon enstaka gång när jag hade tillgång till bil brukade jag skjutsa. Vi har sett att endel barn som alltid blivit skjutsade har blivit så handikappde att dom inte klarar av att åka buss fast dom är över 20år,dom ringer fortfarande och får skjuts  överallt. Min dotter har reagerat på det och är tacksam över att hon fått lära sej att ta sej dit hon ska själv.

Visst,sure,you name´it.låter jättefint,skabara ……..

man kan ju undra vad det är för liv vi har
om vi inte hinner leva dem (?)

funderar,det är väl inte "fel" att stressa o ha massor att göra
bara vi är där ,menar ,inte stressar för att slippa stressa ?
för vad göra av med den tid man sparat..
Tid är bara NU.

penke

Ibland tänker jag mig bråttom på olika vis som att skynda klart något som just då måste bli gjort.Eller att ha bråttom från sig själv en stund ibland,att ha bråttom betyder ju inte alltid heller att man inte lever i nuet.Bråttom kan ju oxå vara en önskan om att få uppleva och känna så mycket som möjligt av livet.

Jag har alltid haft en känsla så länge jag kan minnas av att det är bråttom till något,jag vet ännu inte till vad..den finns bara där..jag ser det inte som något negativt idag..ser det mer som att det bara är så…och att jag någon gång kommer att få veta varför…och meningen…

#15 Försöker du forcera livet Rosenvial?  jag har en sambo som är likadan och han blir så förb.. på mig när jag säger så.  men varför skynda, och till vad? Men du är ärlig i alla fall, och jag hoppas att du får veta orsaken så småningom.

Kom att tänka på…När jag var mammaledig (11år sedan nu) med minstingen var mellansonen 5år  oxå hemma, vi var i väg på 2 aktiviteter i veckan - det tyckte jag var fullt tïllräckligt…Men men, en dag kom en teletekniker som skulle fixa våra ledningar (som ständigt är ett problem för oss i ödemarken) Sonen bjöd då in herrn på fika (utan att fråga sin ärade moder) så då satt vi där vid fika bordet. Som tur var så fanns det att bjuda på. Sonen underhöll efter bästa förmåga, jag och herr tekniker fick knappt en syl i vädret. Sonen frågar bl.a. Vad hans fru arbetar med, han svarar "jo, hon är talpedagog, men en sådan lär du aldrig behöva" fortfarande kan jag tänka tillbaka på denna fikastund och skratta gott.

16 Kanske är det så att bara dom som har den där inre djupare bråttom känslan förstår vad det handlar om.Den är helt olik den yttre bråttom känslan där man mer kan välja

#18 Mycket klokt sagt  /kram Spanaren