Hmm…är lite tvärhet när det kommer till de som inte lyssnar, dvs barnen o då blir jag förbannad…men det går fort över. (Minstan är likadan.) Tror att jag sällan använder ordet arg, för mig känns ordet irriterad mer "ilsket". Det känns som om jag själv helst ser att folk blir arga på mig än irriterade. Arg är för mig ngt som fort går över, irriterad kan man vara länge. Vet inte hur jag ska förklara.

Själv blir jag sällan arg/förbannad på folk i allmänhet så att jag ställer dem inför det. Mina vänner blir jag aldrig arg på, träffar dem kanske för sällan?  O konflikter med främlingar el t ex som kvinnan på min junta…varför ödsla tid o ork på en person som inte tillhör de krets jag vanligen rör mig i.

Jag kör en "filosofisk" diskussion med min biktfader; dvs Guben. Ni vet; för, emot, ev varför o avslutar oftast med att det är nämnde persons problem för den är den som får tillbaka det i slutändan. Kanske jag är konflikträdd, vad vet jag. Kanske skulle vara eljest om jag träffade mer människor på dagarna.

Om jag blir lite arg eller "tvärförbannad" beror på vad det gäller. Orättvisor och/eller lögner .. då blir jag tvärförbannad och kan läsa lusen av vederbörande.

Genonm mitt jobb har jag fått lov att lära mig att lugna ner mig… Om en kund hör av sig och är arg över något så lyssnar jag tyst och lugnt och när h_n klagat eller skällt färdigt brukar jag helt lugnt och sansat upprepa vad h_n sagt…Jag brukar börja med: "Om jag förstog dig rätt nu så…..och så upprepar jag vad h_n sagt.  Då blir h_n oftast lite förlägen och ber om ursäkt. Jag vägrar bjuda på motståndet h_n vill ha.

Om det är en vän/bekant/släkting som gör mig upprörd så brukar jag säga nått i stil med: Jag blir ledsen/arg när du säger/gör så här….

Mm, jag blir cool när jag själv blir utskälld. Särskilt om jag vet att jag har rätten på min sida el är oskyldigt dömt sas. Brukar nog göra som du gör då Gunilla men det är så sällan det händer. Däremot kan jag ju själv brinna av rejält men det har lugnat ner sig nu när stressen börjat ge vika. Har jag ont o/el inte är utvilad så är jag också mer "het" av mig.

Jag blir oftast förbannad, för som du säger Tuvan, så räcker ordet arg inte till för det mesta.

Vet inte vad jag säger,det är inte så offta jag blir riktigt arg men när jag väl blir det finns inga ord som räcker till.

Jag blir jäääädrigt irriterad. Stampar med foten och tappar andan. Frustar som en tjur och sedan går det över.

förbannad räcker nog inte..Jag blir skitförbannad kan dunka näven i bordet eller det som står närmast till bud..

Det du beskrev gunilla F upplever jag då och då och då tar jag det skitlugnt för är någon arg på mig så ler jag och är skitvänlig..Då brukar personen skämmas i bästa fall ..

Här där jag bor brukar vi bli förbannade, men det är inget kul att vara det.

Fast jag tycker att det är bättre att bli superarg, förbannad, o sedan går det över. Gå omkring o vara småsur o irriterad är mkt jobbigare, för alla parter.

Visst är det så Mama och det fungerar så hemma hos mig i alla fall!

Förbannad är nåt jag sällan blir också, men det händer och då glöder ögonen på mig.  Sedan har jag fått talets gåva och på det sättet kan jag manipulera personen jag är oense med - jag har arbetat på call center och vet hur man tas med uppretade personer, trots att man ofta fick höra att man var både "hjärndöd" och "springschas åt profiten".  

Man sorterar ju också bland påhoppen, är en person uppretad över att den blivit "illa behandlad" så har man större förståelse än om man själv blir oskyldigt utsatt för hån - om aldrig annars så då gräver jag upp stridsyxan.

Blir jag arg är jag nog egentligen bara upprörd - blir jag tvärarg så blir jag förbannad och då blir det riktigt hallabalo. Som tur är händer det inte så ofta =)

kan både bli retlig, grinig, sur, arg, tvärarg, förbannad och heligt förbannad och då skiftar mina ögon från grönt till svart, har jag fått höra.  Det har inte hänt mer än ett par gånger i mitt liv och då ….

Jag blev heligt förbannad en sen kväll för många år sedan. Jag var då på väg hem efter en kväll på krogen med några vänner. Tre killar stod mellan några parkerade bilar och sparkade på något, när vi kom närmare så såg jag att det låg en stackare på marken som de stod och sparkade riktigt hårt och brutalt på. jag tänkte inte alls, rusade bara fram och fick tag i en av killarna och slet honom till marken, en annan vrålade jag så högt i örat att han nog fick tinnitus, vad jag skrek minns jag inte. killarna drog iväg iallafall. Jag och mina vänner såg till att killen på marken fick vård. Denna gång var jag heligt förbannad. Mina vänner berättade senare att allt gått så fort att de själv inte hann reagera förrän jag stod lutad över killen på marken.

Heja Pagan! Civilkurage…finns det alldeles för lite av idag. Tyvärr gör ju droger o sådant folk sjövilda, man vet inte vad/vem man ger sig på. Du är således en hjältinna!

Jag skulle nog inte ha vågat…

nä men det är ju det med att vara heligt förbannad, krafter och mod kommer från okänt håll

Tänka efter finns ju inte tid till, bara reaktion.

Jag har också varit med om något liknande som du, Pegan. Fast den gången var det en man som slog ner en kvinna och sedan började sparka på henne. Vet inte varifrån mitt mod kom, men jag vrålade av ilska och hade nog slagit ihjäl mannen om han inte hade slutat sparka på kvinnan. Han sa efteråt att han blev skitskraj för mig!

En annan gång när jag blivit RIKTIGT förbannad, var när jag hittade brännmärken efter cigarett i mammas lakan. Då skrek jag och skällde på henne så grundligt, så hon har aldrig rökt i sängen efter det. Hon fick sig en tankeställare om att hon hade kunnat bränna upp inte bara sig själv, utan även pappa. Och alla vi tre barn sov ju på övervåningen, så vi hade ju också kunnat bli innebrända om elden hade tagit sig riktigt illa.

Den senaste gången jag blev så där arg, var det för att min dåvarande man ljög rakt upp i ansiktet på mig fast han visste att jag visste sanningen. Det hade hänt allt för många gånger innan, så då var "måttet rågat", Det blev skillsmässa. Det är bland det bästa beslut jag gjort!

Det är skrämmande att bli så arg som jag blivit de här tre gångerna. Jag blir rädd för mig själv då! Som tur är, så händer det inte så ofta att jag blir så arg. Visst kan jag bli småsur och grinig emellanåt, men jag är glad att jag slipper bli så förbannad så ofta. Det skulle jag inte orka med! Det är alldeles för energikrävande.

#15 Wow Pagan, du blir absolut min veckans hjältinna!

Ja jag håller med, veckans hjältinna! Även du gummimamma! Starkt att ställa upp för sina medmänniskor!

Kommer ni ihåg Hulken? Tror att det var på 80-talet serien gick.. Han blev i alla fall helt slut efter sina utbrott också, och så känner man sig när man har varit riktigt skitförbannad. Sist jag blev det var förra sommaren när sambon ljög mig rakt i ansiktet, men vi kvinnor har någonting som heter "intuition", eller hur, och den är det ingen som kommer undan med några blåa lögner inte!