Så sant. Och trots vår fantastiska förmåga att hantera flera komplicerade göromål och hålla ett antal saker i minnet samtidigt har vi lägre lön dessutom. Vi värderas alltså lägre.

Nej, dags att säga ifrån. De män som inte gör ett skvatt hemma, eller som "hjälper till" (ryyys!), de får faktiskt ta sitt ansvar. Och vi får ta vårt ansvar för vår egen hälsa, för ingen gör det åt oss. Gör en sak i taget, och gör det medvetet. När du går, gå, och när du äter, ät.

För övrigt är jag övertygad om att det är en myt att kvinnor föds med simultankapacitet och män inte har någon. Männen är faktiskt lika bra som vi, och de kan också hantera flera saker samtidigt. Några av dem kanske blir lite stressade av det, men det blir ju vi också, så det är bara naturligt.

Män är härliga varelser. Kvinnor med. Och det är helt underbart när vi samarbetar, då kan stordåd uppnås.

#1…Absolut!

Och simultankapacitet Övar man upp!…..men finns det en redan som sköter det mesta så…Varför Bry sig!

Så det måste starta m att kvinnor inser vilken fälla de tillåter sig att gå in i….först Då blir det förändring…När vi slutar vara duktiga!

För det är det där Duktig tänket som gör att vi är kvar i det sättet att se…på våra roller.

Och vem vågar bege sig in i ett område där enbart "proffsen" är välkommna?

Detta är inte bra för något egentligen…..så exakt….gör En sak i taget!

Jag håller med: finns det redan en som sköter allt, så varför anstränga sig? Vi får sluta se männen som hjälplösa små varelser, och de får sluta se oss som mammor som  sköter allt åt dem. Dags för samarbete på lika villkor! Jag säger än en gång, männen är precis lika bra som vi, och i vissa fall till och med bättre på en del saker (min man lagar mat som en gud), precis som vi i vissa fall är bättre på vissa saker (jag är en jäkel på att skruva ihop IKEA-möbler).

Är otroligt glad att jag har den man jag har! Vi jobbar lika mycket 80% var, och lämnar och hämtar lika mycket. Vi har olika ansvarsområden men de är ganska jämnt fördelade. Jag tror att det handlar mycket om det ni säger, kvinnorna släpper inte ifrån sig ansvaret. Men/och de klarar heller inte att saker och ting inte blir gjort på något annat sätt än de själva tänkt sig. Det kanske underlättar om man är en slarver som jag ;)

#4 eller om man inte står o tittar på medans den andre försöker göra ngt som man själv gjort i många år och kan på sina 5 fingrar.

Alla har vi varit nybörjare!….Det är lätt att glömma det!

#4 Leve oss slarviga kvinnor! Vi kommer att förändra världen!

Jag tycker att det är lika viktigt att tänka på vad vi förväntar oss av våra barn. Jag och min man är ganska jämställda, vi tänker mycket på hur vi gör och är mot våra barn. Ändå är vi inte i närheten av att behandla dem jämställt. Och jag pratar inte om kläder, leksaker och färger utan bemötande, förväntningar och utrymme. Och det krullar sig i öronen på mig när man generellt kategoriserar personer efter kön. Skillnaderna finns! Absolut! Men de beror just på förväntningar och attityder. Killar är inte gapigare och slåss mer av naturen. De förväntas göra det och tillåts göra det. Tjejer hyschas och lugnas så fort man ser såna tendenser. Människor är olika, har olika personlighet och olika förutsättningar! Jag önskar att vi skulle kunna utgå från det istället för kön. (i could go on and on forever…) ;-)

#7: Du har så rätt! Allting börjar när folk är små. Jag minns när min son var liten, jag kan inte räkna alla gånger dagisfröknarna oroat tagit mig åt sidan för ett "litet samtal". De var mycket bekymrade och tyckte att jag skulle ta kontakt med barnpsykolog, för min son betedde sig inte som pojkar ska göra: han sprang inte runt och skrek och slogs (ja, de sa rent ut att pojkar ska springa och skrika och slåss, annars är det något fel på dem). Han föredrog att sitta och läsa (han började tidigt att läsa) och rita. Att han hellre lekte med flickor var däremot inget problem, för enligt dagisfröknarna var han en charmör, han såg självklart inte flickorna som personer/vänner utan som byten för hans charm.

Lite lustigt, för jag själv sprang runt och härjade och styrde och ställde när jag var liten. Det var minsann inget problem (utom för min mamma, som förgäves försökte inpränta i mig att flickors rum ska vara välstädade och fina).

Nu hoppas jag att dagisfröknarna har kommit lite längre mot att se barn som individer och inte som små enheter som ska passas in i pojke-flicka-mallar, men de som har små barn idag kan nog gott hålla ögonen öppna.

#8…hehehehehehe….vilken slutlednings förmåga de hade dessa dagis fröknar…man blir matt!

Tyvärr…är jag ganska säker på att det inte är någon större förändring på det planet….

Det är fortfarande en ganska steriotyp bedömning av pojkar och flickors beteende.

Tyvärr, ja. Ser det i min egen familj. Min son gick med sin son till butiken för att köpta gummistövlar. Min dotter, faster alltså, var med. Pappan hade lovat sin pojke att han skulle få precis de stövlar han ville ha. och då ville han ha stövlar med tulpanmönster. "Men det är flickstövlar" tyckte pappan. Min feministiska och envisa dotter påpekade "Det är ju dem han vill ha!Du lovade" Varefter följde en lång utläggning om könsroller mm sånt.

Efter några om o men gick de därifrån med krokodilmönstrade stövlar eller vad det nu var. Shit happens!