Mkt fin symbolik. Jag tycker om tanken på att "följa flödet" i livet, lita på att dit det bär, dit ska det bära. Att försöka forcera vår väg eller bromsa brukar inte fungera så himla bra…

Ibland kan det ju forsa lite VÄL snabbt fram, så för att inte drunkna så får man helt enkelt hoppa upp på en surfbräda och surfa sig fram OVANPÅ vågorna i stället- härlig bild, va

Igår i hammocken kom ett lugn till mig, en tillit till att livet är precis som det ska vara, jag är på rätt plats,det här nya lilla livet har valt att komma till oss av en större anledning, wow vilken ynnest! Allt ordnar sig, det finns möjligheter överallt.Jag såg plötsligt mitt liv som så oerhört rikt, och insåg vad det är som faktiskt verkligen skapar glädje i mitt hjärta- och det är just skapande. Jag MÅSTE få leva i det, att plantera blommor, att fixa med färg o form inne, att måla o pyssla o sy, att göra musik o koreografier, att sjunga.

Kreativitet och estetik är min hjärtesång.Och gärna i en lärarroll, dvs att jag har elever med.Jag ser SÅ framemot mina jobbdagar nu, är laddad till tusen- får se till att inte svimma bara.

Och att se mina danstjejers entusiasm smittar av sig, plötsligt är det bara kul, kul, kul att jobba på nya idéer, annars har vintern varit trög på den fronten.

( oops nu babblade jag ur mig lite personligt)

Du beskrev ju detta för mig (kändes det som i alla fall) för ett tag sedan Tuvan. Blev så glad, för beskrivningen var så rätt på mig! Går hellre runt hinder än att försöka slåss mot dem. Vilket, som du beskriver, inte betyder att man är mesig och bara nickar och säger ja. Även om Jag kanske snarare är en sjö än ett vattenfall till min personlighet. Tack igen!

Ja jag är väl Vindelälven jag. Långa lugna sel o sedan brister jag plötsligt ut i en fors el två…o då jäskus får man hålla sig ur vägen!

Ja herre jistanes…tror jag blitt varse om de….

jo vääääldigt logiskt!

Så fint fångat av dig Tuva-Lena !

Perfa! :))

Ljuvlig tanke. Gäller bara att följa med strömmen och inte vända och försöka simma mot den. 

Låter lite lättare än min filosofi. Att mitt liv är som en skog. Och att jag ständigt ska ut och virra på de där små halvt igenväxta stigarna, med stenar och gropar lömskt placerade här och var. Min nyfikenhet är stor och jag bara måste se var jag hamnar om jag följer den stigen. Vilse? ja, ofta, snubblar också för det mesta över mig själv. 

#8 Gör som du :))

Så vackert skrivet Tuvan,blir glad av att läsa sånt här. ibland får vi ta långa omvägar o klättra o krypa som en smal liten krokig bäck .Ibland flyter allt som jämna vågor i ett öppet hav.

Tack ska ni ha!  Roligt att ni uppskattar de kloka orden - som jag faktiskt har knyckt ifrån en kurs jag gått, men som alltid har fastnat i mitt medvetande.

Det har mycket att göra med ens sätt att betrakta problemen på också. Man kan välja att se dem som en utmaning, eller man kan välja att betrakta dem som hinder, och där är vi ju olika. Men när man sitter där med facit handen, efter att ha gett järnet för att övervinna en svårighet, och tänker att; "jaaa, det där gjorde jag bra - hur fixade lilla jag det..?" så växer man som människa också, självförtroendet får en kick framåt, jämfört med om man lägger sig platt till marken och ser alla utmaningar som hinder istället, och ger upp.

På sätt o vis kan jag tycka synd om dagens barn, som sällan eller aldrig får utsätta sig för några prövningar, ja helst inga alls. Det finns alltid en förälder som fångar upp dem, istället för att dom kan få pröva sina egna vingar. Hur skall dessa barn få någon självkänsla om dom aldrig får lösa sina bekymmer själva - i den mån dom mäktar med..? Hur skall barnen kunna växa i sitt självförtroende om man inte ger dom något förtroende eller någon tillit då det gäller egen problemlösning..?

Det här gäller ju inte alla, tack o lov, men jag tror att det är en väldigt vanlig företeelse i samhället idag. Men tänk er när dessa barn blir vuxna - hur skall dom då ha orken, och jävlar anammat, att ta itu med allt som ramlar över dem? När dom aldrig har fått lära sig att tackla några problem..? Dom kommer sannolikt att se alla utmaningar som hinder.. och det tycker jag är orättvist mot dem.

Det du skriver om barn o att de aldrig får lösa sina problem sj…..håller jag med om.

Det finns föräldrar som står o grälar med barnens klasskamrater i skolan över något de skulle löst själva…på ett bättre sätt!

När min yngsta kommer hem o säger ..Nu mamma får du komma o sägatill!!

Så svarar jag ….Hälsar du på mig i fängelset sedan?

-Va?

_ Ja om jag går dit o räffsar av dina klasskamrater o slåss så kommer jag att åka i fängelse!…-Men om vi nu funderar lite på VAD det är som gjort att det blivit såhär så kanske vi kan hitta på en annan lösning?

prata,lösa,prata, lösa..

Lösning…

- Funkar det inte med detta så lovar jag att vi talar med fröken sedan för då behövs det hjälp fr vuxna….o då behöver även DERAS mamma o pappa vara med!

Ett tillfälle har jag behövt att gå till fröken på dessa 4 år! Och då var föräldrarna väl medvetna om sin dotters dåliga sida…o tog tag i det direkt!

När de fick reda på att hon bar sig åt, mot sina kompisar!

Så löser vi saker här hemma…o jag önskar att fler gjorde det! De skall ju lära sig för livet…..men de är väll de som sitter hos chefen varje gng någon tittar på dem, o klagar! o ser på sin chef som en mamma! oförmögna att se sig själva i en spegel o utan förmåga att lösa konflikter sj.

Japp nu har jag skrivit av mig lite…

Tillbaka till TS …en mkt vacker beskrivning av livet Tuva!

Jag inbillar mig att jag är rätt bra på att följa vattnets väg…. en lär så länge en lever.

"logiskt" vet jag inte..
bara självklart

..nog finns det mål o mening,men det är vägen som är mödan värd

går vi aldrig vilse ser vi heller inget nytt

nog så:

målet/sjön kanske vi vagt anar..vet vart vi ska.
men vilken väg,är ju egentligen bara att glatt bli överaskad av,
med ganska färska..erfarenheter samlade
kan jag lättare säga,
att alla dessa snirklor o krumbukter rännilen tar mig är spännande
…tänk om det bara var en bred flod,litet vattenfall=framme!
sen då ?? 

*Gilla* din vattnets väg. *ler*

,  penke