Själv märker jag av detta tydligt, framför allt på mitt humör.Jag har behov att röra på mig för att må bra, och uteblir det för många dagar så blir jag både tröttare, mer lättirriterad och får ondare.Trots denna vetskap kan det bli en ond cirkel om man haft en period då man rört på sig dåligt, det känns motsträvigt att komma igång, just för att man är så trött.Man hittar massa anledningar att stanna hemma/ inne.Men bara man sätter igång så kommer ofta reslultatet snart.

Jag har alltid rört på mig och fortsättar av gammal vana skulle man kunna säga. Ibland kan jag komma på mig själv med att tänka; jag undrar om det blir någon motion för mig med de här dagliga promenaderna - jag gör dom ju jämt, 365 dagar om året..?  Känns inte ett dugg påfrestande, snarare avstressande - endorfinerna ni vet. Fast då har jag ju yogan också, som jag utövar minst 3 ggr/vecka och där märker man verkligen att man gjort någonting "annorlunda". Kankse det har med andningen att göra - man andas annorlunda när man utövar yoga, en andning som ger kroppen träning och syresätter den på ett annat sätt.

*2 såklart att promenaderna gör skillnad!.Däremot kanske du har så bra kondition så att du behöver ta i lite mer för att få den där känslan av att bli slut i kroppen, den som är så skööön efteråt, när man bara sjunker ner och allt är som bomull…

Viktig information!

Om än ingen nyhet, men varför är det så svårt för vissa att komma igång med liiite träning? Den som vi alla mår så bra av, speciellt om man känner sig stressad. Finns inte bättre sätt att koppla av på när man är stressad, än att "ta ut sig" i kroppen. Då orkar man helt enkelt inte bry sig längre och man bygger samtidigt upp ett starkare försvar mot just stress, förkylningar och andra invärtes sjukdomar.

#4 Ja, det behövs egentligen så lite för att få effekt. Men om jag får beklaga mig lite så jobbar jag 9-10 timmar per dag, har 2,5 timmars resväg till och från jobbet, tre barn som alla behöver sitt och detsamma gäller frun… Så jag är igång från 5-00 varje dag, jag hinner meditera till och från jobbet, men några fysiska övningar känns det inte som jag hinner :( Utom när jag leker med barnen, förstås

#2 Det måste vara vanemänniskan i oss…svårt att bryta mönster, om man varit en som aldrig rört på sig naturligt( sport , hund etc), gissar jag. Och har man aldrig givit det en riktig chans så har man inte heller upplevt de positiva effekterna man får.

#5 lek med barnen kan vara nog så krävande. Min son har ofta hängt med när jag kört yoga i vardagsrummet, Han brukar komma på egna övningar som är skitjobbiga , så det blir ett slags umgänge också. Och alla ungar gillar ju att leka och få balansera på stora pilatesbollar, då kan man turas om!

Bra tråd!!

#7 håller med dig LoAEmma, en bra tråd det här.

När tiden inte räcker till och önskan att hinna träna fysiskt också sätter igång och stressar oss kanske botemedlet kan ligga i att vi omvandlar tanken och upplevelsen av något vi faktiskt redan gör.

Ett exempel: När jag inte fått plats att göra min dagliga dos qigong skapar jag en bild av att jag faktiskt gör varje rörelse och andas med i övningen. Sen tackar jag för att det har gjort mig gott och avslutar med att känna efter att den vanliga känslan finns där. Det fungerar bra tycker jag . Det finns ju ett begrepp också som innefattar detta - mental qigong, meditativ qigong osv).

Det här borde gå att överföra på annan fysisk aktivitet också. Nån som har lust att testa en egen variant ?

Kom också att tänka på att det kanske funkar att omvandla någon av lekarna med barnen till en medveten fysisk övning och få med dom på noterna, som en lek, som man kan återkomma till varje dag tillsammans…